30 September, 2021
Chapter One: The Paintings
Anders Kreuger: Where do we start? Maybe first just something general about where the puzzle piece comes from?
Pamela Brandt: The themes for what I’m doing have often come from games. There have been dice, playing cards and bowling pins, because I so often wanted to express time, conditional events, possibilities!
Games were a starting point, but then I also wanted something two-dimensional, or at least something that gives the impression of two-dimensionality, and something that can be connected to something else to form a whole.
The puzzle is also something we all know. Most people have assembled puzzles. The puzzle piece even exists an an emoji. It’s an iconic form, so it’s inspiring to play with it and se what it might express.
What I fundamentally want to express is something I have wanted to express ever since I started working as an artist as a teenager. But I have, I think, tried to express it a bit differently each time.
AK: You call the puzzle piece an iconic form, but it is also very much a sign, isn’t it?
PB: Yes, absolutely. The sign-quality is very important. The reason I find games interesting is that they are useless, really.
Animals don’t play games. It’s a typical activity achieved by the human mind, as something that goes beyond practical survival.
I have even thought about basketball, and I do have a football in this series, and so on.
AK: What about the readability of this sign? How do you judge it? How obvious is the sign ‘puzzle piece’?
PB: Well, it’s very often used metaphorically, in language. I constantly hear that ‘this piece of the puzzle is missing’ or ‘when this piece of the puzzle fits’. It’s a very common way to name some important unit needed to hold a totality together.
Therefore I think the readability of the puzzle piece is rather simple and clear, perhaps even too clear
AK: Isn‘t there a contradiction between not understanding when a piece of the puzzle is missing and maybe having to use the imagination when a piece of the puzzle is missing? And then having to fill in the blanks yourself?
PB: Definitely, I think there is. But maybe no piece of the puzzle is actually missing in these paintings.
And the construction that the puzzle piece allows for also brings about different planes. You may build different planes with the puzzle, precisely because it has a two-dimensional quality.
Pamela Brandt, I begynnelsen/Alussa/In the Beginning, 2019–20. Tempera, oil and crayon on canvas mounted on aluminium, 91 × 82 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Shall we talk about the individual paintings? You can choose yourself in which order you want to talk about them.
PB: Maybe it’s easiest and most natural to begin from the one that I call In the Beginning?
AK: Oh, that one, with the two worlds…
PB: It’s very simple.
AK: You mean it’s a kind of reinterpretation of Michelangelo’s fresco?
PB: Well, maybe not quite… You see, I never really think about people. But God started by assembling a puzzle, as it were. He has one piece, and then another one. And precisely because they are pieced together, the world can emerge.
These are two pieces searching for each other. The smaller one is farther away. One is in front and the other is farther away, and then there is this darkness in the middle that is almost nothing. It’s all very simple and a bit too clear.
What was it again with the darkness?… [Fetches a Bible.] This is the fundamentally Western cultural tradition, which is important. Trying to interpret the origin of the world. Every cosmologist does it all the time today; they’re constantly thinking about the Big Bang and so on…
In the beginning God created the heavens and the earth. Now the earth was formless and empty, darkness was over the surface of the deep, and the Spirit of God was hovering over the waters.
So that’s the darkness over the surface of the deep. And then there are the puzzle pieces waiting to be pieced together to become something. And they are green as well, because they will become an Earth in his case.
So this one was pretty simple. Are you disappointed?
AK: No.
PB: Were you hoping for something more exciting and interesting?
AK: No no. I also see this is why the exhibition will be hung as a more or less linear story. We’ve talked about this, because your images have such a… maybe we could call it a cumulative function. They add something to each other. A piece of the puzzle, maybe!
PB: They are a story.
AK: Yes. And the drawings too, not just the paintings. So it goes without saying that they can be read like this. But it’s good if I don’t invent the entire reading myself, I believe.
PB: God is such an absurd notion. For me the absurd element in art, and religion, is very important. There’s something a bit deranged about it. Especially in Judaism, which pays extra attention to it, but also with many writers and artists. It’s playing with something that can’t be verbalised, questions that are too big and too mysterious to be accurately put into words.
Cosmologists today are actually doing incredible work to do just that. I listen a lot to these YouTube cosmologists and find them incredibly fascinating. But the fundaments of existence still remain enigmatic, and there’s something absurd even about the attempt to formulate them.
We might as well play with the thought that God was assembling a puzzle as with the word, which in the Gospel According to John ‘was in the beginning’. That’s also absurd.
AK: Yes, of course.
PB: But it needs to be expressed in some way. A lot of poetry has done just that.
Pamela Brandt, Kosmos föds/Kosmos syntyy/Cosmos Is Born, 2020–21. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 80 × 89 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Yes. Which is number two? I don’t remember now.
PB: Well, it’s a bit hard to put the paintings in very strict sequence. I guess we could shift them around a a great deal, because there’s no real academic logic to this…
AK: No…
PB: But maybe we could now put the one called Cosmos Is Born… Although I’d like to check that with you, in fact. I have a list… Is this too clear?
AK: I don’t mind things being a bit too clear.
PB: Have a look.
AK: Cosmos Is Born…
PB: And I don’t know what the title would be in Finnish, but we can do that later.
AK: Yes, let’s do that later. Which one is Cosmos Is Born?
PB: This one, with the egg.
AK: Ah, that one! The cosmic egg, with some stars in it. Right. What do we say about it?
PB: Well, it’s the birth of Cosmos, and that’s that.
AK: Mm.
PB: I mean, this is God’s puzzle, which is kind of being infiltrated. I can’t turn it into science at all…
AK: No no. But I think it’s interesting that the egg is happening in the intersection between the puzzle pieces and the darkness behind.
PB: Yes, it penetrates the puzzle. The egg penetrates the puzzle.
AK: But in the image it doesn’t squeeze in between the puzzle pieces?
PB: No…
AK: It could have done that, the egg, no?
PB: It’s not quite ready. The puzzle isn’t quite ready. That’s why there’s so much air in-between.
AK: Yes, exactly. But the egg seems to be more a question of focus and zooming-in rather than a question of a shell and a content and an outside. Could that be the case? That it’s more a way of seeing than a real object?
PB: Exactly. It’s not a real object but space that penetrates.
AK: That penetrates, and then we know, according to both YouTube and other cosmologists, that it’s expanding, right?
PB: Yes, but that’s an issue for later… What’s his name again, that English person? I’m so focused on my own things now that I’m losing names…
AK: You mean Hawking?
PB: No, not him, but someone who also got the Nobel prize…
AK: Penrose?
PB: No… Yes, Penrose, exactly! He has that thought. And there is someone else as well, also very famous, who has the thought that maybe space isn’t just expanding and expanding, but that there’s something that…
AK: … is contracting, a kind of pulse… So Cosmos is born. And what happens next?
Pamela Brandt, Marken slår ut/Maan kukoistus/Blooming, 2020–21. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 76 × 92 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: You can look at the paper. I don’t remember myself.
AK: Marken slår ut? [The Ground Is Blooming]
PB: Yes, exactly, where a puzzle piece is split in two.
AK: With the red edges?
PB: Yes, where it opens up, like a flower. The ground is blooming.
AK: Blooming? I thought the idea is that the flower is blooming?
PB: Yes. But in this case it’s the ground itself. The ground as a flower. I’ll call it Blooming in English. And that’s not s bad, maybe.
AK: But what’s happening is the light, no? The light is the event in the image.
PB: Yes, the light is penetrating this process.
AK: And yet the painting is called Blooming. And then there’s quite a lot of water, too.
PB: The light is also an event, but all events can’t be part of the title, so I hope that some events will be self-evident…
AK: Yes.
PB: … and that viewers will be able to take notice themselves. I provide only one of the clues, as it were.
AK: I’m thinking of being at Suomenlinna or Vallisaari and looking out over the horizon, which for me is typically Helsinki because we don’t have a horizon in Stockholm. So maybe there’s some connection to that in the image? To the environment here, I mean.
PB: Well, no, I guess it’s just the typical things: sea and sky and light.
AK: But that’s not typical in Stockholm.
PB: For sure, I’ve been standing on Observatory Hill here many times, looking at the sea.
AK: The red colour, does it have any coded meaning here, in the image?
PB: Not really… Maybe a certain sensual connection. A sensuality, in the red.
AK: But at the same time it’s quite earthy, that red. Or it’s almost a lacquer red. Chinese red, maybe.
PB: Sensuality, maybe.
Pamela Brandt, Bygget/Rakennelma/Construction, 2019–20. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 40 × 37 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: That brings us to Construction.
PB: It’s that small one.
AK: The little spade? The trowel?
PB: Yes, the trowel. God might need a trowel…
AK: God might need a trowel, yes. What is there to say? The puzzle is somehow both on top of and outside and behind the trowel.
PB: Exactly.
AK: It’s as if it’s being layered on top of the trowel, but at the same time something it leaves behind.
PB: It’s a supra-sensory trowel work. We can’t grasp how this happens, so we must try our luck with the puzzle.
AK: But there’s still darkness in this image. There is somehow darkness also in Blooming. There is darkness at the edge. Which is more like afternoon darkness…
PB: Exactly.
AK: When you look straight at the sun darkness appears at the edges.
PB: Yes, exactly.
AK: Is there any particular readability in the grass under the trowel?
PB: No, that’s more about compositional image qualities. It’s there also in the other works. It just looks better to have this than not to have it.
Sometimes, I guess, you also don’t want to be too consistent. If things become too consistent, too controlled, they also lose something. Something that isn’t so controlled should perhaps just be that way.
AK: Yes, I can see that. But I thought we were seeing something well-measured that still needed to be read.
PB: Yes, that’s often the case, but not in this case, then.
Pamela Brandt, Skiftnyckeln/Jakoavain/Adjustable Key, 2018–20. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 79 × 29 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: OK. And then, very consistently following Construction, we get to Adjustable Key.
PB: Well, it’s kind of a mystical adjustable key, because this hole from which it’s supposed to hang is somehow active, has active light in it.
AK: Or on it. And then it isn’t an adjustable key, because the key itself can’t be adjusted.
PB: What? Now I’m really upset. How come?
AK: You see, it’s a fixed key. Yes, this roll is there, but there’s no ridge that denotes… Well, you know… It’s like a fixed key with a roll on it, you could say.
PB: Yes, OK…
AK: I thought this was some form of readability, but maybe it’s just visibility?
PB: No, it’s just a big mistake, or what should I say?…
AK: Haha. But the title is still Adjustable Key.
PB: Haha. I really can’t remember there’s such a thing. You see, I never use an adjustable key.
AK: No, of course you don’t. I also don’t.
There’s an anecdote about Lennnart Bergelin, you know, the tennis coach for Björn Borg at the time, the seventies. They were out in France somewhere, driving, and the car engine stopped and they had to walk to the nearest farm – in France, mind you, and all these stories are about Bergelin’s bad English – and then they come to this farmer in the French countryside, and approach him and greet him and say, ‘Bong-shoor, do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?’
PB: Haha!
AK: But the adjustable key, couldn’t that also be that you adjust your gaze to either end of the key, in this version?
PB: Now that’s a nice interpretation by you.
AK: There’s some kind of weird focus on both ends.
PB: Yes, there is, because there is darkness there in the first one…
AK: It cuts through darkness…
PB: Exactly.
AK: … and at the same time light spreads through that hole, which exists only so that you can hang it neatly on one of those plates with hooks.
PB: That’s it.
AK: In German car factories all the workers’ tool cupboards have glass doors, so that you can clearly see that the tools are neatly ranged.
PB: How beautiful, how stylish!
Pamela Brandt, Faller mot ett hål/Aukkoa kohti putoava/Falling towards a Hole, 2020–21. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 84 × 36 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Falling towards a Hole. It has no other title but this one, in English?
PB: Yes, because it was so hopeless to find a Swedish title for it.
AK: But it’s the red piece that falls towards the hole. Fallande mot ett hål?
PB: Couldn’t we keep it in English only? It sounds so good.
AK: We could. We could… It’s a bit strange, though. That something is suddenly in English, when everything else is in two or three languages…
PB: But how would you say it in Swedish, then?
AK: Faller mot ett hål. [Falls towards a hole.] You’d have to change the verb tense. And that’s pretty much what we see… But at the same time there must also some kind of almost literary thought behind that image, no?
PB: Yes, I guess that’s there. But should I reveal it, should I tell it?
AK: You can tell me about it, and then we’ll see if it falls into the text.
PB: Yes, you may have to do a bit of weeding. Now, this is the last second before death. Because it’s falling into the grave. It’s an arrested second before death.
AK: ‘Arrested’ second?
PB: No, not arrested, but… How should you say it?
AK: A… halted second!
PB: Halted.
AK: An arrested second is actually a better image.
PB: Yes, it’s much better, much more interesting. It’s absurd, and in the right way.
But, I mean, in a way it’s the first time a human appears in this painting series, because of course it’s a human who experiences her death here. Elsewhere it’s always a non-human, but here it’s really the death of a human.
AK: So it’s the only time humankind directly appears in this series, in this painting? No, it’s not, because you also have the hand, but maybe that’s not a human hand…
PB: No, it’s not a human hand. I don’t know what to call it exactly. But we get to that later!
Pamela Brandt, Vi vet inte/Emme tiedä/We Don’t Know, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 42 × 73 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Yes, but now we have something titled Behind the Corner Piece.
PB: It’s the one with the moon, and…
AK: Oh, right. That’s a good one, in fact.
PB: I don’t know exactly if it should be called Behind the Corner Piece. The thing is that there’s light emerging from behind the corner piece, and we don’t know the reason for it. For a while I called it We Don’t Know. But then I thought it was perhaps a bit affectated. Of course that’s not the sun behind the corner piece. We can se that from the light, that it’s not a sun.
AK: We Don’t Know is a good title.
PB: Yes, maybe let’s call it that?
AK: Yes, I wonder. Isn’t it almost better?
PB: OK, let’s do it then.
AK: I always thought of that painting as a stage design. You can imagine the Swedish Ballet in Paris dancing, a bit in the style of Grecian urns, in front of it, you know…
PB: Yes, absolutely, I know.
AK: And a bit laboured and in a twenties’ style, the dance itself. But the stage design is very well conceived and synthetic, I mean synthesised, in a good way. I like it very much. And you confuse us, also, by somehow allowing the moon to already be present, although maybe it isn’t the moon.
PB: Yes, of course it’s the moon.
AK: And the moon is more yellow than that light that emerges from behind.
PB: Precisely, sometimes the moon can be very yellow.
AK: Yes, it can. Or red, as they also say. And it’s also nice that it’s as small as it is here. If you would just see a photograph of this painting, you wouldn’t think it’s so small in relation to the others. It’s a very monumental composition. And I like that the corner piece isn’t in the corner itself but that it sort of hovers a bit, out in the sky.
PB: It’s also a tiny bit transparent, as you see.
AK: Yes, I see. It’s almost like a hand in a painting by Georges de la Tour, held in front of a candle, which also almost becomes a little bit transparent. A glass hand.
PB: He’s good, a good painter.
AK: Very good painter.
Pamela Brandt, Två rumsplan/Kaksi tilaa/Two Spatial Planes, 2020–21. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 77 × 136 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: It was Carolus [Enckell] who made me discover him.
AK: There’s a good painting by de la Tour in Stockholm, which is now probably completely lost in all the cultural debris of the new National Gallery. Cloud Rewilding the Puzzle?
PB: Yes, it’s a bit unclear. Or Two Spatial Planes. Because there are two spatial planes. Maybe you can see that the puzzle pieces are very nice and correct and well-behaved up in the sky, but then down on the ground they no longer quite behave. So the puzzle is changing, but at the same time it’s two planes, two two-dimensional planes, and then a third one, three-dimensional. behind them, or wherever it might be. So now I don’t really what to call it.
AK: But it could also be that the puzzle is the structure on which the cloud is floating.
PB: That could also be true, but… It’s typical of the Free Art School [in Helsinki] that warm hues emerge and cold hues recede. My whole education was about using light and darkness in such a way that they created space. So for me as a Free Art School alumna the darkness is definitely behind, farther away, and the puzzle pieces are farther ahead.
AK: Yes, I guess that’s the most immediate reading for every viewer.
PB: Is that so?
AK: I think so.
PB: Good.
AK: But it doesn’t have to be that way. If you start thinking about it it doesn’t have to be that way.
PB: Aha. But I have trouble seeing it differently myself…
AK: But in that case it means that the puzzle is just an imposition. It’s just something imposed on the structure that already exists, which is then a bit more like vapour, somehow. Atmosphere.
PB: Well, psychologically it’s more like a threat.
AK: But you could also imagine that the puzzle is what you see in the cosmic egg when you go in and look at how thinks really look. That is, not how they look, because you can’t see that, but how they are constructed.
PB: Absolutely.
AK: On some kind of atomic or sub-atomic lever, or something like that.
PB: Yes, of course I think exactly like that much of the time, but I’ve also had the very simple thought that one layer is simply a sunny day. But is it truly a sunny day? Maybe it’s a menacing day?
AK: Well, that too. It’s one and the other.
PB: Then it might be a sunny day on one level and a menacing day on another level. And this is the typical Finnish landscape: the green forest rim, a recently harvested field, and then the sky.
AK: Yes, around the end of August. Is the end of August typically Finnish, then? Maybe it is.
PB: Well, maybe for me, but I guess many would say that midsummer is more typically Finnish.
AK: I was on a train in the very beginning of September, between Turku and Tampere, and I saw exactly this. So for me it seems right.
PB: Yes, and what makes you remember this period of the Finnish landscape is that it actually offers some contrasting colours. The blue sky, the green forest and the yellowish field. Around midsummer everything is just green and blue.
AK: Yes, exactly. And then in winter it’s grey and grey.
PB: Yes, but then it’s graphical, a graphical world.
Pamela Brandt, The Klein-Gordon Equation, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium 50.5 × 62.3 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Thereafter, on the list, we have The Klein-Gordon Equation.
PB: I should check that online, because I’ve already forgotten what was so particularly significant about it. But somehow it was very important…
Anyway, here is the left-hand part of the equation. Then it continues, with the equals sign here, but in another puzzle piece. And then everything turns around, and the right-hand part is inverted. Correct, for sure, but inverted.
AK: So what we should grasp here is that everything connects into a loop, so to speak…
PB: Well, what I did think is that these equations are rather enigmatic. How come everything in them is as correct as it is? And what happens if something deviates and runs backward, so to speak? In fact it’s just about some kind of respect for the cleverness of all this.
AK: I thought it was a way to make us see the flat image as a sphere, so that these puzzle pieces overlap… That the right-hand part of the image is also the left-hand part.
PB: Yes, but in the final instance things may bite themselves in the tail in ways that we don’t yet understand.
AK: No, and your way of translating these dimensions into a flat dimension is also about what painting can and cannot do, maybe…
PB: Yes, but that I didn’t think about, although it’s true in practice.
AK: Some things you can’t even try to do in painting. And then you don’t do them, but you find another way.
PB: Yes, and then you do something intuitive. It’s anyway just about intuition.
AK: That’s not nothing, though!
PB: And it doesn’t, so to speak, make any academic sense at all but is just some kind of game.
Pamela Brandt, The Velocity of Light and Energy of a Photon, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 75 × 92 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: But academic things also don’t make academic sense. That’s the whole idea.
PB: The academics themselves think so…
AK: They themselves may think so, but we don’t have to agree… The Velocity of Light and Energy of a Photon?
PB: Well, you may not be able to see it at this distance, but there are two equations. One here, quite close to us, and one quite far away near the right-hand edge. It’s simply just those two.
So that’s the title. It’s the colours of the prism: light. So this one is very simple, really. The light behind the puzzle, or… We just keep the English title as it is, no?
AK: Yes yes. This, to me, looks like an animation somehow.
PB: Oh yes?
AK: It’s in movement, very clearly.
PB: I’m terribly flattered if you think so, because I’m a little bit of the same opinion myself.
Pamela Brandt, Tre rumsplan/Kolme tilaa/Three Spatial Planes, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 85 × 96 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Three Spatial Planes?
PB: It’s the one with the bee or the bumble-bee (I’m not quite sure what it looks like most) and the flower behind it. There’s the spatial plane of the so-called sky, the blue puzzle. And then there’s a spatial plane valid for the place where the flower finds itself. That is one spatial plane. And then there’s the spatial plane where the bee finds itself.
AK: Which, according to the Free Art School, is located behind the others.
PB: Yes, maybe behind, but in any case somewhere else. Well, the bee itself is maybe more at the forefront, but it becomes visible against a darkness. Of course the bee tries to get to the flower.
AK: But that may be a bit difficult?
PB: But that may become a bit difficult, since these are different planes.
AK: Well, yes, they are. And these planes aren’t always very connected to each other, even if the puzzle pieces really fit, at least partly…
PB: No, they’re not connected, no.
AK: So it’s not the whole truth that the puzzle pieces fit?
PB: No. But the wonder of life, that a bee will come to a flower, is kind of mentioned anyway…
AK: That’s the ‘life puzzle’, in other words! You know this Swedish expression, livspusslet? A horrible expression, haha!
PB: So it’s totally banal?
AK: No, but surely you know what the life puzzle is? It’s all these middle-class people in middle age who must have perfect activities for their children and have perfect homes and a career at work and all that, and their sex life, and their laundry hours, and all that. The life puzzle is making all this fit.
PB: How terrible!
AK: Yes, it’s really horrible. Haha!
PB: Well, in fact I didn’t know this, but I hope no one makes the connection.
AK: No no no. It was just me who thought of it now.
PB: Oh no…
Pamela Brandt, För detta rämnar himlen/Tämän vuoksi taivas jakautuu/For This the Sky Splits, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 117 × 104 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: And thankfully I think it can’t really be translated. I don’t think there’s a good equivalent in English. So this may stay in the darkness over the surface of the deep. For This the Sky Splits?
PB: Yes, that’s precisely it. A split occurs.
AK: And the puzzle piece splits in two, and falls down?
PB: Yes, because this is so incredible. The sky becomes less important, in relation to emerging life. A secondary thing.
And to me it’s also rather ecstatic. I don’t know if you agree?
AK: Yes, the flower is so ecstatic that it lost its petals, almost, and became almost like a parabolic antenna.
PB: Well, that is of course because I didn’t quote have the energy and the focus. I wasn’t so interested in the petals themselves. It was more about this event, and it would have bored me to paint very proper petals. It also wouldn’t have been abstract enough. The event is anyway symbolic, and then it’s not so important if all the petals are in their right place or not. The main thing is that you understand this as a flower, that it becomes the sign ‘flower’. And I think it does.
AK: It does. And the previous flower is also a sign of flower-ness.
PB: A sign of a somewhat poppy-like flower. But to me it’s ecstatic partly because of what’s happening in the flower, but also because the sky is splitting.
AK: Yes, and reveals another sky that sort of is of the same colour as the flower, behind it.
PB: Yes, exactly.
AK: Light, that is. Is the orange supposed to be a gold base?
PB: No, I don’t think so, but then again things are not always quite consistent. Why is the sky orange? It usually isn’t, so then it’s not a real sky. But it’s more true, precisely because it’s not consistent.
AK: But it could also be gold? That is, golden stars?
PB: It could also be gold. You could interpret it that way, and it’s a beautiful interpretation, in fact.
AK: It’s almost the same kind of colour scheme as in [Finnish painter Akseli] Gallén-Kallela’s Kenyan paintings, I’d say.
PB: Yes, that’s true.
AK: They’re interesting.
PB: Yes, they’re interesting, in fact.
Pamela Brandt, Himmelsbron och Labyrinten/Taivaansilta ja labyrintti/Celestial Bridge and Labyrinth, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 95 × 146 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Yes… That brings us to Labyrinth.
PB: Yes, but the order is not so settled. But let’s look at that, then. Should we say something about it?
They are all dependent on good lighting, sideways lighting. As soon as they receive flat light from a window they die a little. They’re extinguished. But if they’re not extinguished… And you’ve seen this before, as well.
AK: And the labyrinth has a little staircase and a door?
PB: Well yes…
AK: And these puzzle pieces are sort of forced together a little bit, into some kind of arch. Suddenly at the end it didn’t really work. One piece was left behind…
PB: To tell you the truth I don’t quite know myself what this one is about.
AK: But there’s a path also, a simple road maybe.
PB: A typical road through a field. To the labyrinth.
At some point I called it Celestial Bridge and Labyrinth, but then I thought it was unnecessary, because anyone can see it has the colour of the sky, more or less, while the labyrinth is the main character after all.
AK: Is it a character?
PB: Yes and no, I don’t know. In fact I don’t know myself what this painting is about. But it’s the last painting.
Well, the next-to-last, it started from Humbaba among the drawings and I guess it’s also unconsciously inspired by [Indo-Finnish artist] Deepa Panchamia’s wonderful textile sculptures.
Pamela Brandt, Nytt guld/Uusi kulta/New Gold, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 42 × 32 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: We have New Gold, or Birth.
PB: Yes, it’s that small one, with a golden puzzle piece in the middle. It really is gold. I had made it before you had your idea about gold [for the exhibition architecture]. And then you had your idea, so that felt good. What did I call it again?
AK: New Gold or Birth. I think New Gold is better.
PB: But then let’s call it New Gold. I think I actually called it that at first. I think you’ve usually preferred the titles I invented first.
AK: Isn’t that good, that I prefer them?
PB: Yes, it’s very good. And then maybe I’ve clarified myself in some ways. Because of course it’s a birth. And if any of these puzzle pieces have a somewhat human form it’s a delivery. But New Gold will be better, I think. Then people can see what they want later.
Pamela Brandt, Flykten/Pako/Escape, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 36 × 40 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: And then we have that small one, on the stool over there.
AK: It has some kind of Fenix in it, or some kind of flying being that looks a bit mythological. And the Swedish title, according to this paper, would be Flykten.
PB: Escape then, I suppose. It’s actually a puzzle piece that…
AK: Yes?
PB: Well, what should I say? What do you think?
AK: Hm… The bird is about to burst this frame that is almost made. Of puzzle pieces. And sometimes you start a puzzle like that, I guess, by making the frame first, because it’s the edge pieces and you can see that. My mother was good a puzzles, so she did that quite often. Logical.
PB: Yes.
AK: I haven’t assembled a puzzle in 40 years or so, I think.
PB: No, I also don’t do it. I guess I’ve done it with the children… No, but it’s both flight and escape. Of course the whole puzzle piece idea is also a limitation.
AK: Yes, in the end it may feel… just like a frame.
PB: Of course. So it negates the rest of the exhibition. It’s a radical word, of course, but to be totally matter-of-fact I’m already tired of using the puzzle as a metaphor.
AK: That may be, but you’re also doing something else, I think, in this image, and that is that you’re negating the entire colour-thinking of the rest of the series.
PB: I am?
AK: Because there’s a totally different colour-thinking in this image.
PB: Well yes.
AK: It doesn’t at all have that, what should I say… quality of working itself to the ecstasy you were talking about, but it’s very…
PB: Unassuming…
AK: Unassuming, sombre, and a bit dramatic, but in a very different way.
PB: Yes…
Pamela Brandt, Slumpen/Sattuma/Coincidence, 2002/21. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 140 × 187 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: It’s an interesting image, for sure. And then we have Slumpen. ‘Coincidence’. And that’s the one that is part of the exhibition and not, at the same time. Sattuma is coincidence in Finnish, apparently.
PB: I’m not really sure it’s the right word. It should be the word used in statistics, and I’m not sure that’s it in Finnish.
AK: The Swedish word slump is a fine word for this. It has body and soul. The English word ‘coincidence’ is totally uninteresting, unfortunately.
PB: Yes, it’s not very good at all. And as I said I’m not fully sure of the exact word in Finnish.
AK: But the more I look at this, the more I understand that it should be part of the exhibition, but I don’t yet know how. Although I do think it would be a pity to mix it with the drawings on one wall.
Pamela Brandt, Varats språk/Olemisen kieli/Language of Being, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 140 × 187 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: Here’s the last painting.
AK: Then let’s talk about that before we take a break to talk about the drawings later. Language of Being. And it’s not the hand of Christ, not at all.
PB: It’s better not even to write about that.
AK: No, let’s not write about it.
PB: Someone might get offended, also.
AK: Yes… But in some way it’s also a baptismal fount, so it’s a bit difficult not to say anything about it. See, I’m thinking about that white part of the puzzle piece. It’s a kind of fount.
PB: It’s exciting that you have seen in like that, and you did that very early. I myself haven’t seen it, or thought about it, but for me it’s expressly an edge piece.
It’s very important that it’s the edge piece of a puzzle. And this edge piece repeats a medieval iconographical feature, the hand that extends down from the sky, and represents God, and you must have seen it several times. But it disappeared later, I think, and during the high renaissance it’s definitely gone.
AK: That may be true, but doesn’t it return during the baroque?
PB: Maybe. [Finnish semiotician and art historian] Altti Kuusamo would be able to enlighten me.
AK: He’s travelling somewhere.
PB: Yes, he’s always travelling. But of course he would know. I only know that I have seen it several times, and in something that I care particularly about, namely the rare Jewish pictorial tradition, which is very discriminating indeed, because they have had the image ban. So they don’t have many images, but the hand is one of them.
And I think it occurs in Islamic tradition as well. Although I’m not really sure. Medieval tradition, I mean, not today…
AK: No, not in the world of the Taliban…
PB: No, I don’t know what can exist there. But I find the image ban interesting. There’s a reason why I don’t paint people, because I think painting a face is always something expressive. The starting point is that a face is always expressive.
There are wonderful portraits, of course, that I really love, and the whole of art history is teeming with them, but for me this somehow becomes a too simple way of expressing something. Therefore I always found the image ban relevant.
AK: But the image ban grew out of the iconoclasm, a pre-Islamic conflict within Christianity, maybe a hundred years before Islam. There were both iconoclasts and iconophiles.
PB: Yes yes, and when was it again? The seventh century?
AK: Maybe. Or the sixth?
PB: It went on for a long time. And they killed each other over it.
AK: Yes, in Syria.
PB: Tom [Sandqvist] has written about it. But the ban against making an image of a human is already there in the so-called Old Testament. That’s the foundation. And it’s an interesting ban. It’s worth thinking about the reasons for it, what it really means and why.
So this is the human bit that could be used, the stretched-out hand that gives a gift.
AK: Yes. And what’s that formula there?
PB: It’s simply a way of denoting ‘the language of being’, that is, the language of mathematics, which is the language of Cosmos.
AK: But is it a special formula, or what?
PB: No, X can stand in for anything, just like Y. The root of minus one is a very exciting irrational number, i. It was enormously important. A lot of mathematics would work more or less well, but then there were things that wouldn’t quite resolve themselves, as it were. Then someone invented that irrational number, i, and that was like an eureka, an opening. And bridges have been built, and… Nothing may be constructed without i.
AK: How come there’s a faint blue shine under that white part there?
PB: That’s the rainbow there, which of course represents hope, and not Pride, but the old association for the rainbow, which is hope, what Noah sees. And then the white part of the puzzle piece behind the hand is another kind of light.
There are two lights. Prismatic light, which we see, and then the other light, which we no longer see, but which also existed and which according to old Jewish creation myths was hidden in jugs. The original light.
AK: But then the idea about the baptismal fount is not totally wrong?
PB: No, it’s rather interesting that you have it, because you have instinctively stumbled over one of the possible interpretations, with the jugs. Anyway there’s a light, and the faint blue shine is simply the rays of that light.
AK: Which is in the jug?
PB: Which is in the jug, or in the jig of the puzzle piece, which at the same time is an edge piece. That is, the edge piece that builds the puzzle, so that it becomes a world.
AK: Which you then want to escape from.
PB: Which you then want to escape from, because it became too…
AK: Invented.
PB: Too invented. But on the other hand I still think there are things that don’t fit. Or is the whole exhibition very academic and boring?
AK: No no.
PB: What?
AK: No no no. It’s not at all academic and boring but it’s a bit, you know, weird and… You don’t know what to believe or think. That’s it.
PB: Haha!
AK: And that’s good.
PB: But I don’t know how clever it is that I explain the paintings as well as I’ve explained them here to you.
AK: I think that’s really clever. Because it demonstrates that there’s a way to use painting that really is about almost linear narration. It’s not bad or wrong to do so.
PB: But it has really been very bad to do so…
AK: Yes, yes it has been bad. But we’re not there anymore. It’s a bit naïve, but I’ve told you that what I really like about this is that it’s naïve and sophisticated at the same time, but that you never know which is which. And I hope you don’t mind that I say this. It’s both at the same time. In all the images, in fact.
CHAPTER TWO: THE DRAWINGS
Pamela Brandt, Hörnbiten/Kulmapala/Corner Piece, 2020. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 42 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: The drawings have an order. Number one is Corner Piece.
AK: Should we say something about this, then? We should.
PB: No… It’s part of the puzzle series…
AK: We mustn’t be cavalier with the drawings. We must talk about all of them. This one is part of the puzzle series, but it was also the first of these drawings that you made, because it was the drawing I saw, and then I said, ‘Can’t we have more drawings?’
PB: Yes, right.
AK: So this drawing was made before I had the idea to ask you to make more drawings.
PB: It’s a corner piece, because the puzzle starts with the corner piece, and I already knew I would be making an exhibition with puzzle pieces. And it’s an opening, so you might say it’s the same as in the last painting, Escape. This one corresponds to the last image in the painting series.
AK: But then we should articulate that in the exhibition, and that’s what we’re going to do. Because if Escape comes last on the on the last wall of paintings, then Corner Piece comes first on the wall of drawings.
PB: People are so distracted that they may not look so closely…
AK: That’s not what this is about now. Now we’re talking about what we mean with what we do.
PB: Yes, now we’re talking about the metaphysical meaning of the exhibition in itself.
Pamela Brandt, Time-Dependent Wave Function (Schrödinger), 2021. Colour pencil on paper, 29.7 × 42 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Yes, so the audience will come in and do what it does, but the exhibition is there before the audience comes.
PB: Of course, and we shall hope that it gets noted in Heaven, too, haha!
AK: Indeed. This one, Time-Dependent Wave Function Schrödinger, is number two. It has some formulas. But here the puzzle piece becomes very human, suddenly.
PB: Yes, maybe it does. Yes.
AK: It becomes a little figure with extended arms. Almost like something symbolising the UN.
PB: Yes, OK… But it should be there. It should sort of fit there.
AK: And then the formulas are attached in such a way that they almost block this ongoing act of docking…
PB: The equals sign is there. The left-hand and right-hand sides are equations. My homage to the mathematicians, in a way.
AK: And they might need it, because it’s totally incomprehensible what they’re doing.
PB: Yes, absolutely. I always had a weakness for it without being good at it.
AK: Same here, I know nothing. But the good thing here is that shadowing, the violet, and then suddenly the blue entering the darkness. Like a spill-over. It’s credible.
PB: I like these colour pencils a lot, because with them everything is so fast. Oil and tempera take much more time.
AK: Yes, and that’s also one of the reasons I asked for some more drawings in the exhibition. The exhibition needs to have a certain ‘body’, it needs to have some ‘stuff to look at’, as you often say. And it’s about having two modes of expression. If the exhibition is about seeing how you think, and it is, then it’s good to have two different modes of expression.
PB: Yes, I do think it was a good idea…
Pamela Brandt, Early Cycladic Art, 2021. Pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: And then, frankly, you needed something more to do. You had performed a bit too well, finishing your exhibition a bit too early, haha… It doesn’t really work like that! And what do we have here?
PB: Early Cycladic Art. This very simple concept that as long as you have the tits and arse to be a good breeder, you don’t really need a head as well. Sometimes these have strange heads, and sometimes they have no head at all. That wasn’t important. And it’s not that the head was broken off here.
AK: No?
PB: No. She just doesn’t have a head.
Pamela Brandt, Humbaba, 2021. Pencil on paper, 21 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: Here is Humbaba that I told you about earlier. Do you remember?
AK: No, you’ll have to tell me again.
PB: Well, it’s the monster of the age-old Sumerian Gilgamesh epic. There was a monster called Humbaba, and don’t remember exactly what she (or he, or even it) was doing but like the previous image this one is straight from a museum online. So I haven’t invented anything. I read about the face, and it turns out it consists of entrails.
AK: Ah…
PB: Humbaba’s face consists of entrails, and what’s so interesting about that is that we know how people, very early on, tried to read the future and predict important events through animal entrails.
For the longest time their exact function was unknown. They were somehow both fascinating and frightening. It was exciting to disembowel animals after the hunt and see all the entrails fall out. And then they were given that significance, as something mysterious that could indicate the future.
So the fact that Humbaba’s face consists of entrails is partly frightening, but it also contains a code for something. And that made me think of labyrinths, because we know there were labyrinths in early civilisations everywhere, also in Sweden of course.
AK: Although Sweden is hardly an early civilisation…
PB: Well, maybe not, but those jungfrugångar or ‘virgin paths’ are a kind of labyrinths, and then entrains are really the first labyrinths. The idea of the labyrinth as something coming out of entrails.
AK: Interesting. I had no idea.
PB: It’s my own speculation.
Pamela Brandt, Early Sumerian Art: Sumerian Praying Man, 2021. Pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: But that’s good! And then we have Sumerian Praying Man. And what are we supposed to say about this? It’s quite obvious, no?
PB: Well, I don’t know what you’re seeing?
AK: What are you seeing? It could be both an organ or an insect. It could also be a grasshopper…
PB: No, I guess it isn’t, so then it’s probably… You know, I didn’t see it myself, but my son, Robin, saw it immediately and said, ‘Mum, don’t you realise it’s obscene?’
AK: Yes.
PB: But I myself hadn’t realised. Instead I saw it as a touching expression of a simple man praying…
AK: Haha! But OK, that could also be the case…
PB: It’s early, very very early, maybe 1000 before Christ or something. Or even earlier…
AK: Well, yes… 3000, maybe.
PB: 3000, maybe. That’s why I didn’t see what it was. I though the apparent clumsiness was ‘primitive’, as it were.
AK: But this has its place, in the exhibition.
PB: Yes, I definitely think it does. And it’s also straight from a museum, so I haven’t invented anything.
AK: No no no, I understand.
PB: because there are others that have real heads, and big eyes, giant eyes. And they all have those really touching, really small hands that they hold like this… Have a look online sometime.
Pamela Brandt, Noah: Utnapishtim in Gilgamesh, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 21 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Yes yes, and here we have…
PB: Noah. And this is my own invention.
AK: ‘Utnapishtim in Gilgamesh’. He’s part of that, too?
PB: Yes, he’s Noah, and there’s the same story in Gilgamesh. It’s really very old.
AK: And how come you almost shaped it as an altarpiece?
PB: Well, I guess I thought it was a nice little moment.
If we look at holiness from an agnostic perspective, as an archetype of the strangeness and mysteriousness of existence, we may take two positions. We may either relate to it in an incredibly matter-of-fact way. Or we may relate to it more emotionally, with more wonder and fear, and I guess that’s what I’ve always done.
And then the situation is about Noah seeing a rainbow for the very first time, and God commenting that he put the rainbow in the sky as a reminder of the new covenant he established with humankind after subjecting it to total disaster.
AK: Yes.
PB: So the rainbow is the sign of a new covenant. And very importantly this is a pact, because it’s so important for this tradition of thought to have two equal agents, in a way. It’s always a meeting, a conversation involving two parties.
AK: Is that why you’ve allowed this rainbow to have its little reflection in the grey waters?
PB: I didn’t think about that consciously, but I guess that’s precise what you might get out of this.
AK: What I can’t remember now is if the rainbow appears before or after the Ark.
PB: After the Ark. It appears when they have landed on Mount Ararat.
AK: Right. Right.
PB: And then the story becomes exciting. The first thing he does is of course to thank God for their salvation, but then he gets to plant a vineyard.
AK: And then one thing leads to another with that vineyard…
PB: Yes, he intoxicates himself, and all that.
Pamela Brandt, ‘Let me go, for the day breaketh’, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: How I Remember Gaugin’s Version of Jacob Wrestling with the Angel.
PB: But it’s not a separate drawing, rather something I thought we might include as a little note. It’s not a real drawing. I wanted to hide behind Gaugin a little bit. We can also leave it out… On the other hand, Gaugin only has one wrestling scene, and I wanted to focus on the Encounter!
AK: No, I like it.
PB: Other artists have done this, too. It’s not just me being idiotic, but other artists have actually done this for real…
AK: Yes, sure, for real! But what’s the title of your main image, then?
PB: Well, there will be two main images. The English title would be Let me go, for the day breaketh (quoted from Genesis 32:26.) And the point of this interpretation is what is seen so clearly here, that there is one angel wing and one demon wing. Because…
AK: Is it like that in the Bible too?
PB: In the Bible it only says it’s ‘a man’. There’s nothing there about the angel at all. The interpretations of what actually happened diverge a great deal.
There are many kinds of interpretations, among them that there was a demonic side to the event itself. A real wrestling match in the sense that one of the tenets of monotheism is the enigmatic meshwork of good and evil, and that we don’t always know how it works. It’s about fields of power in motion, and it’s our responsibility to keep track of them. God has withdrawn.
There’s also the idea that Jacob was just about to encounter his brother, whom he had grossly betrayed. So what I wanted to say with this is maybe that there are complications that we don’t always think about.
AK: But all these have the number seven, right? All three of them? Just to get that clarified.
PB: Right. Which of the three do you prefer?
AK: I actually prefer the three of them together, just because they are a story.
PB: But formally, which one do you prefer to look at?
AK: Probably the English one, because it has a frame that turns it into more of a picture. Whereas the other one feels more like a notation, an image-note.
PB: Yes, OK. We can leave one of them out.
AK: We’ll see. We won’t have them framed, so we can decide that when we’re hanging them. And then that decision will give us the selection of images for the website, and their order.
PB: This one is more modernist, the way it’s supposed to be made, with less detail. It’s not supposed to be too fiddly.
AK: Yes… It’s also more composed, so I guess that’s it. I think they’re interesting together.
Pamela Brandt, ”Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp”/”Päästä minut menemään, sillä päivä valkenee”, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 42 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: This one is fiddly, and a bit ambivalent, because it looks a bit homoerotic. That may be part of what makes the whole event enigmatic. It’s when Jacob receives his name, Israel.
AK: Maybe it does, but at the same time it’s also a bit childish, as a drawing.
PB: Yes, because that’s how it turned out when I wanted to convey the verbatim text: the blow on the hip, the vision. An example of what may happen when you transgress against the image ban. Some things shouldn’t be illustrated…
Pamela Brandt, På intensiven med Y/Y’n kanssa tehoosastolla/At the Intensive Care Unit with Y, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: At the Intensive Care Unit with Y. It comes after the wrestling, which is no coincidence, because this is a difficult event in my personal life. It may lead us to far if I speak about it…
AK: Maybe we’re not really meant to speak about it here, but these red traces do feel like blood vessels in some way. Would you say that’s true?
PB: Yes, I try to express anxiety, of course. Maybe you see what this is?
AK: Yes, isn’t it the wheel of a hospital bed?
PB: Yes, it could be the wheels of the bed itself, or of the stand for the intravenous drip. I was sitting and staring at that wheel, trying to calm myself down.
Pamela Brandt, Mammas fot och bollen/Äidin jalka ja pallo/Mother’s Foot and the Ball, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 42 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: That was so horrible, and to balance it out, here is my first memory, Mother’s Foot and the Ball.
It was before you have a language, so there was just wonderful redness, and a ball. It’s very easy to grasp the shape of that ball, and then Mother is there. She’s sitting there and she’s very secure. You want to get to that ball, and then somehow Mother is also there. To counteract all the horror you return to the first joy. One of the things that made you want to paint, for instance. The redness.
I think everyone has had this kind of experience. It’s quite typical.
AK: Well, maybe not the red ball, but some kind of visual stimulation with an emotional charge…
PB: Could you tell me what?
AK: I don’t know exactly. There are many images, but one of them… Some ten years ago I bought an uranium glass bowl, a bonbonnière with a lid.
PB: Yes?
AK: From the Reijmyre glass works, in the province of Ostrogothia [in Sweden]. When I was three–four–five we lived in Finspång, which is quite close to Reijmyre. My mother was a teacher, and I remember she took her class on a trip there, and I came with her. So I remember standing next to a big vat, a wooden vat full of discarded uranium glass. You know how it looks?
PB: No, not really.
AK: So there is real uranium sand in the glass.
PB: Uranium? Yes?
AK: Yes, so it’s a bit glow-in-the-dark yellowish green, this kind of glass.
PB: Oh, no…
AK: It’s beautiful, actually.
PB: Yes, really! What a fantastic experience.
AK: It’s an experience I remember. There’s no photo of it, so it’s not something I’ve made up afterwards. It was just shards of glass.
PB: But you didn’t cut yourself on it?
AK: No, because it was a large vat, and we were just standing and looking over the rim. No, we didn’t touch the glass.
PB: So you were looking down at that?
AK: Yes, and they were tossing things into it, I remember. Failed glass objects. And then I guess they melted them down again. But uranium glass is quite interesting. It has exactly the same colour as the green light coming out of the other end of your adjustable key.
PB: Yes, right. How exciting. So it was a bit yellowish?
AK: Yes, exactly, shimmering. I have three such uranium glasses, by [Finnish designer] Kaj Franck, maybe from the seventies.
PB: Yes, it must have been a fascinating experience, to be a little boy looking down at…
AK: … uranium that glimmers. There’s a lot of uranium in the Swedish bedrock.
PB: I didn’t really now that. A nice memory. Thanks for sharing it.
Pamela Brandt, Fotboll/Jalkapallo/Football, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 42 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Football. Yes. What’s happening with it?
PB: So we move on to the football. I’m no football fan, although I do enjoy watching a world cup or something like that.
But that’s not the point here. The point is, instead, these geometric forms. Pentagons and hexagons, and then this thing about the game and the play. It has been my theme for so long, different forms of games and useless play.
Of course it’s transparent…
AK: Yes of course, transparent. It’s nice that it is. That makes the whole image. And we’re watching it through a TV screen
Pamela Brandt, Generator/Generaattori, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 42 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: So these were round things that have a function. And here are some more round things that have a function. Generator.
AK: Hm… [Silence.]
PB: So you’ve processed this, then?
AK: I think so, apart from the red and the green.
PB: Those are actually the magnetic fields. To have a generator you need magnetic fields that…
AK: … make things turn, generate electricity.
PB: To be honest I don’t quite remember how it works…
AK: No, but it’s something like that. But this background, it reminds me a bit of a forest, or of bark or something. The thing it kind of lies on.
PB: Now, that’s just to… get away. And then there’s the water, that drives the wheel here. So the result is hydroelectric power.
AK: Well, of course. A technical sketch…
Pamela Brandt, Cykeln/Polkupyörä/Bicycle, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 42 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: More wheels. Bicycle.
AK: Mm. But it’s a rather celestial bicycle,
PB: Christian [Brandt] is very good at telling stories. When he entered the family, which already had these two girls who were then almost four and almost seven, he would tell them stories while helping to bring them to day care, and among other things they were very often about a unicycle. It couldn’t do much. It was just a unicycle and could ride on the ground. I think it inspired me to do this four-wheeler.
AK: Yes, it’s nice. But it is as if there’s a kind of ripple effect, like in the sand on the bottom of the sea, when there is a kind of wave movement. It is as if it’s riding ahead and making some kind of imprint. It’s rather mystical, this image. It brings to mind the Swedish name for the Big Dipper constellation, Karlavagnen [literally, ‘Charles’s Chariot’].
PB: Well, one of Christian’s books has Karlavagnen, drawn by me, on its cover.
AK: In fact I don’t know who this Charles is, he who is supposed to ride in the chariot. Do you know?
PB: No, not at all.
AK: I never even found out. Maybe I should.
PB: I didn’t even think about that there’s a Charles riding there…
AK: In Finnish the word is otava. And that supposedly comes from people thinking it looked like a hand net, which is otava in Finnish [and in fact closer to the meaning of the ‘big dipper’ in English].
Pamela Brandt, Upphittad/Löydetty/Found, 2021. Pencil on paper, 21 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Upphittad/Löydetty [Found].
PB: Contraption.
AK: Stuff.
PB: Mm.
AK: It could be any stuff, but I guess it’s some stirrup stuff.
PB: I found it on the road, and I didn’t know what it was, but then we also found the part that goes between these two here…
AK: You found that, too?
PB: Yes, later. A few days later.
AK: In the same place?
PB: Pretty much, yes.
AK: Here in Helsinki?
PB: At Dammbacka, in our country place.
AK: How big is it?
PB: Like this.
AK: Like that, OK. Maybe it has something to do with boating? Tackle?
PB: Yes, it’s something that’s supposed to be…
AK: Locked. Something that’s supposed to be locked.
PB: It’s an agricultural area.
Pamela Brandt, Ficklampa/Taskulamppu/Pocket Light, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 42 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Taskulamppu/Ficklampa [Pocket Light]. And here there’s a drop that somehow contradicts and challenges the laws of gravitation, and almost rises out of the water, and bends the horizon to its own whim.
PB: Yes.
AK: And the you just happen to be there to shine a light on it, at precisely the right moment.
PB: Just when it’s happening!
AK: Yes, as if by accident.
PB: And when a stone drops into water there’s approximately that kind of shape. It splashes up a little.
AK: Yes, and you get that little drop, or at least you think you do when you look at pictures of it.
PB: So there’s not much more to say about this one.
AK: No.
Pamela Brandt, Havet/Meri/The Sea, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: And after that drop comes the sea, totally naturally.
AK: Yes, totally. And the sea is the drop, in this image. So it’s like a drop… in the sea… you might say, to put really fine a point on it.
PB: Yes. And then I use these antique forms of stylisation, which are brooks running towards the seas and whatnot.
AK: The meanders.
PB: The meanders. They are waves.
AK: But you didn’t allow the drop to become part of your painting, Language of Being?
PB: No, in fact I have this small painting, which is just a drop.
AK: Although you could say the drops are there, because the rainbow consists of drops.
PB: Yes. So in that way, yes.
AK: You could say that, maybe.
PB: That is true. Do you see that hand there? Is it OK?
AK: Yes.
PB: Or do you think it’s sentimental?
AK: No, it’s not sentimental. It’s a bit sketchy, but not sentimental.
PB: It’s the water you try to hold in the palm of your hand.
AK: Yes, and that goes moderately well.
PB: It goes moderately well. Because you also want to drink.
AK: But it’s too little to drink,
PB: Too little and too salty. You need sweet water, no?
AK: Yes, at least you think you do.
Pamela Brandt, Fisk/Kala/Fish, 2021. Pencil on paper, 42 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: More sea.
AK: Yes, Fish.
PB: You can eat that.
AK: And with fish you would of course have lemon.
PB: Exactly, haha!
AK: Yes, indeed.
PB: Well, but you can still eat the fish.
AK: Yes.
PB: And the lemons are also so round and nice-looking, like all that other round stuff. But for me this one has a special twist. It’s the shop of the uncle of my dance teacher, in Suez.
AK: Right. I remember that, you’ve mentioned that. Which you have visited, right?
PB: No, but his uncle had some kind of advertisement, where he was showing the fish. And there was a lot of showing and telling…
AK: A film, then?
PB: A film. A video clip that he put online, and then I saw it. I think it’s his cousin holding this fish. And I took a still of it and thought I wanted to…
This is not done by fishmongers in Northern Europe.
AK: Holding the fish like that?
PB: You know, gloves on. If you by chance touch the fish you wear gloves. You don’t demonstrate it like this.
AK: No. And you don’t have lemon like that, either, in the shop.
PB: No, and the fish is of a kind that is found only in the Red Sea.
AK: Right.
PB: I was even going to call it something with Suez, but then I though that would be a bit unnecessary. It’s enough to call it Fish.
Pamela Brandt, Tärningen/Arpakuutio/Dice, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Dice.
PB: This had something to do with my being sad because you didn’t want the larger painting. So I thought I still need some kind of dice, because that has anyway been an important theme for me. And then I made this. And it’s water, and mirroring, and all.
AK: Right, the dice. And the dots are on their way to becoming comets, somehow.
PB: Yes. Anyway they’re falling off.
Pamela Brandt, Saxen/Sakset/Scissors, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 21 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: OK. Nice. And here is a pair of scissors. Scissors. And they have been divided into two halves.
PB: Yes.
AK: And what has come between the two halves?
PB: Well, we can’t know for sure. Some kind of light phenomenon, maybe.
AK: And a darkness.
PB: And a darkness.
AK: But can the scissor halves be reassembled?
PB: No, maybe not. I don’t know. In another world…
Pamela Brandt, I himlen/Taivaalla/In Heaven, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 42 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Mm. OK… In Heaven. Set squares. But not quite set.
PB: No. One is a straight angle.
AK: Yes. The other one isn’t. And they are screwed into heaven.
PB: Yes.
AK: And they also have millimetres.
PB: Yes, very carefully and correctly added.
AK: Yes. Although they are bent.
PB: Yes.
AK: It’s as if the bent one is a kind of ghost.
PB: Yes.
AK: Of the straight one.
PB: Yes.
AK: So they have to share one screw.
PB: Yes, they have too. That’s the way of the world.
AK: This will become like a Swedish radio play when we transcribe it later!
PB: Haha! Hope not. But we’re just about finished.
Pamela Brandt, Halsduken/Kaulaliina/Scarf, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 42 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Scarf. It’s a rather eerie cityscape. Reminds me of that beautiful square, Sant’Ignazio, which is a rococo square in Rome. Have you seen it?
PB: Probably. My father was very careless. Since then I’ve been there with Christian, a couple of times, but we were there too briefly, and were too tired, and all that. I have only gone through a few things carefully.
AK: In Rome? But it’s worth it. I did it once, brought a guidebook and was quite careful.
PB: Yes, we really should do that.
AK: I like Rome very much.
PB: Christian also loves it. I could get him to go there anytime, so maybe we will sometime.
AK: But it isn’t Rome here, necessarily? It could also be Turku, right? Or Jyväskylä?… Maybe not.
PB: For me it was a small point that the streets all lead you in the same direction. That they turn the same way.
Pamela Brandt, Fjärilen I/Perhonen I/Butterfly I, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 21 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
Pamela Brandt, Fjärilen II/Perhonen II/Butterfly II, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 21 × 29.7 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Yes, that’s right… Butterfly I, and Butterfly II. But is it the same butterfly, or two different ones, in the images?
PB: I think it really is the same butterfly…
AK: That walks, in different stages of walking?
PB: But you could also see them as three. You shouldn’t presuppose… I was thinking what I was thinking, and then the viewer must also think… Which one do you like the most? The pretty one, or the other one?
AK: Well, both of them.
PB: Here, by the way, is… I never got it made, but Moses is throwing the first tablets of the law while they’re busy with the golden calf down in the valley. And he descents from Mount Sinai. Here are some half-finished drawings. I thought it was unnecessary, because this Bible thing shouldn’t be used more than necessary.
Pamela Brandt, Monokromen/Monokroomi/Monochrome, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 42 cm. Photo: Jussi Tiainen
AK: Monochrome… Why milk?
PB: It doesn’t say ‘milk’, so it could be something else, maybe piimä. Sour milk. Or whatever it is. But if you associate it with milk that’s also OK. That might be what first comes to mind.
AK: Yes, I think so. It’s also interesting that the table top is so sloping as it is here.
PB: The table top, yes.
AK: It’s on its way somewhere.
PB: On its way… It has another… It’s important that it’s sloping.
AK: Mm. Why important?
PB: What’s supposed to rest here is the monochrome.
AK: Right. And everything else is a slippery slope.
PB: Mm.
AK: Quite obviously.
PB: And the monochrome is for ever monochrome. This other thing, it’s falling down a hole.
AK: Exactly… OK.
Pamela Brandt, Två kannor/Kaksi kannua/Two Jugs, 2021. Pencil and colour pencil on paper, 29.7 × 21 cm. Photo: Jussi Tiainen
PB: This one you’ve seen. It’s really new, or rather new.
AK: Ah, look! And it’s called Två kannor/kaksi kannua [Two Jugs].
PB: Jugs have always been one of my themes. It might be called Gold also, but it already says so there, so you can read that anyway. Because gold happens when the two are united, in the water.
AK: When two jugs unite, that’s gold.
PB: Yes.
AK: Of course, that’s what it becomes.
PB: It’s very good when you’re not so tiukkapipo.
AK: What does that mean?
PB: Well, another expression for that is pilkunnussia.
AK: Haha, I don’t know that much Finnish!
PB: Now, it’s a typical expression. We don’t have such good expressions in Swedish. Or maybe we do, but I just don’t know them… Pilkunnussia, that would be something like a ‘full-stop fucker’. Don’t you say that in Swedish?
AK: In fact I haven’t heard this particular combination, but maybe.
PB: But tiukkapipo. Imagine when your pipo [cap or hat] is so tight over your head that you’re, kind of, unable to…
AK: Your cap is so tight that you can’t think?
PB: Yes, and you can’t make fun of things, can’t laugh about them…
AK: You are tight-capped?
PB: You are tight-capped, yes. Another expression for the same thing is tokinen torvensoittaja, ‘serious-faced horn-player’.
AK: Haha, that’s funny actually! OK, but then we’ve gone through all this now.
PB: Yes, now we’re done.
AK: And we’re just a little bit tired, maybe?
PB: Very tired, really tired. I think it was 26 images?
AK: 26 numbers, but 28 drawings. And then the 16 paintings.
Pamela Brandt och Anders Kreuger. Samtal den 30 september
FÖRSTA KAPITLET. MÅLNINGARNA
Anders Kreuger: Vad börjar vi med? Kanske först bara generellt om varifrån pusselbiten kommer?
Pamela Brandt: Temat i vad jag sysslar med har ofta varit spel. Det var tärningar, spelkort, bowling, bland annat därför att jag, som så ofta annars, velat uttrycka tid, konditionala händelser, möjligheter!
Spel var grunden, men så ville jag ha någonting som var tvådimensionellt, eller åtminstone ger ett tvådimensionellt intryck, och som kan fogas ihop med någonting annat för att bilda en helhet.
Pusslet är också något alla känner till. De flesta har lagt pussel. Pusselbiten finns till och med som emoji på nätet. Det är en ikonisk form, och det är inspirerande att leka med den och se vad man kan uttrycka med det.
Det jag i grunden har att uttrycka är något jag har velat uttrycka alldeles sedan jag började min konstnärliga bana, sedan tonåren. Men jag har nog försökt uttrycka det på litet olika sätt varje gång.
AK: Du kallar pusselbiten för en ikonisk form, men den är också i högsta grad ett tecken, eller hur?
PB: Jo, absolut. Det teckenmässiga är jätteviktigt. Orsaken till att jag tycker spel är intressanta är att de är onyttiga, egentligen.
Djur spelar inte spel, utan det är en typisk sådan aktivitet som det mänskliga medvetandet har kunnat åstadkomma, som har något som går utöver den praktiska överlevnaden.
Jag har till och med funderat på korgboll, och en fotboll har jag ju med här, och så vidare.
AK: Hur är det med läsbarheten i det här tecknet? Hur bedömer du den? Hur tydligt är tecknet pusselbit?
PB: Nå, det används ju metaforiskt i språket väldigt väldigt ofta. Jag hör ständigt att ”den pusselbiten saknas” och ”när den pusselbiten faller på plats”. Det är ett väldigt vanligt ord för att ange någon viktig enhet som är nödvändig för att en helhet ska hålla ihop.
Därför tycker jag att läsbarheten i pusselbiten är ganska tydlig och enkel, för att inte säga nästan övertydlig.
AK: Finns det någon motsättning mellan detta att man inte förstår om det saknas en pusselbit och detta att man faktiskt kanske borde låta fantasin arbeta om det saknas en pusselbit? Att man själv fyller i tomrummet?
PB: Absolut, det tycket jag definitivt att det finns. Men i de här målningarna kanske det egentligen inte saknas någon pusselbit.
Och den konstruktion pusselbiten ger upphov till ger också upphov till olika plan. Man kan bygga olika plan med pusslet, just för att det har en tvådimensionell kvalitet.
Pamela Brandt, I begynnelsen/Alussa/In the Beginning, 2019–20. Tempera, olja och kritor på duk monterad på aluminium, 91 × 82 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ska vi prata om de enskilda målningarna? Du kan själv välja i vilken ordning du vill prata om dem.
PB: Kanske det är lättast och naturligast att börja med den som heter I begynnelsen?
AK: Jaså den, med de två världarna…
PB: Den är väldigt enkel.
AK: Du menar att det är ett slags omtolkning av Michelangelos fresk, eller?
PB: Nja, kanske inte riktigt… Jag tänker ju just aldrig på människor. Men Gud har nu börjat med att lägga pussel. Han har en bit, och så har han en annan bit. Och just för att för de där bitarna ska fogas samman kan världen uppstå.
Det är två bitar som söker varandra. Den där mindre är längre bort. Den ena är framme och den andra längre bort, och så finns det här mörkret i mitten som är liksom ingenting. Det är väldigt enkelt och övertydligt.
Hur är det nu med mörkret?… [Hämtar Bibeln.] Det här är traditionen som västerlandet utgår från, och det är viktigt. Att försöka tolka världens ursprung. Alla kosmologer gör det oavbrutet idag, ständigt tänker de på Big bang och så vidare…
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom. Och mörker var över djupet. Och Guds ande svävade över vattnet.
Så det där är mörkret över djupet. Och sedan är det pusselbitarna, som ska fogas ihop för att bli något. Och gröna är de också, därför att det ska bli en jord av dem i det här fallet.
Den var ganska enkelt funtad. Är du besviken?
AK: Nej.
PB: Hade du hoppats på något mera spännande och intressant?
AK: Nej nej, jag ser ju också att det därför utställningen kommer att hängas som en mer eller mindre linjär berättelse. Det har vi ju pratat om, därför att bilderna har en sådan… om man nu kallar det kumulativ funktion. De lägger någonting till varandra. En pusselbit, kanske!
PB: De är en berättelse.
AK: Ja. Och teckningarna också, inte bara målningarna. Så det ger ju sig själv att det finns en sådan här läsart. Men det är bra om jag inte hittar på hela läsarten själv, tänker jag.
PB: Gud är ett så absurt begrepp. För mig är just det absurda elementet i konsten, och i religionen, mycket väsentligt. Det är någonting litet tokigt i det, och det finns speciellt i judendomen, som tar extra mycket fasta på det, men också hos många författare och konstnärer. Det är en lek med något som inte går att verbalisera, frågor som är alltför stora och alltför gåtfulla för att man riktigt ska kunna verbalisera dem.
Kosmologerna idag gör faktiskt ett otroligt arbete med att formulera dem. Jag lyssnar jättemycket på de här YouTube-kosmologerna och tycker de är oerhört fascinerande. Men det kvarstår ändå att urgrunden för existensen är och förblir en gåta, och det är någonting absurt i detta att försöka formulera den. Då kan man lika gärna leka med tanken att Gud lade pussel med ordet, liksom i Johannesevangeliet: ”I begynnelsen var ordet.” Det är också absurt.
AK: Ja, visst.
PB: Men på något sätt måste man uttrycka det. Väldigt mycket lyrik har ju gjort det.
Pamela Brandt, Kosmos föds/Kosmos syntyy/Cosmos Is Born, 2020–21. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 80 × 89 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Jo. Vilken är nummer två? Det minns jag inte nu.
PB: Ja, det är nu litet svårt att placera dem så där väldigt hårt i ordningsföljd. Man kan nog kasta om dem ganska mycket, för det finns ju ingen riktig akademisk logik i det…
AK: Nä…
PB: Man kanske man kan sätta den som jag nu kallas Kosmos föds… Men det skulle jag vilja litet kolla med dig, faktiskt. Jag har en lista… Är det för övertydligt?
AK: Jag tycker inte det är så farligt om det är övertydligt.
PB: Titta.
AK: Kosmos föds…
PB: Och jag vet inte vad det heter på finska och engelska, men det kan vi ta sedan.
AK: Ja, det tar vi sedan. Och vilken är nu Kosmos föds?
PB: Det är den där med ägget.
AK: Ja den, ja! Kosmiska ägget, som har litet stjärnor i sig. Just det. Vad berättar vi om det?
PB: Ja, det är bara kosmos’ födelse, punkt och slut.
AK: Mm.
PB: Jag menar, det är nu det här Guds pussel som liksom infiltreras av det här. Inte kan jag göra vetenskap av det här…
AK: Nej nej. Men jag tänker att det är intressant att ägget sker i skärningspunkten mellan pusselbitarna och mörkret bakom.
PB: Ja, det tränger in i pusslet. Ägget tränger in i pusslet.
AK: Men i bilden tränger den sig inte in mellan pusselbitarna?
PB: Nej…
AK: För det hade det kanske kunnat göra, ägget?
PB: Det är litet ofärdigt, det hela. Pusslet är inte riktigt färdigt. Därför är det så mycket luft emellan.
AK: Ja, just det. Men ägget verkar ju mera vara en fråga om fokus och inzoomning än en fråga om ett skal och ett innehåll och ett yttre. Kan det stämma? Att det är mer ett synsätt än ett verkligt föremål?
PB: Nej, just det. Det är inte ett verkligt föremål utan en rymd som tränger in.
AK: Som tränger in, och då vet vi enligt både YouTube- och andra kosmologer att den expanderar, eller hur?
PB: Jo, men det är en senare fråga… Vad heter han du, den engelska typen? Jag fokuserar nu så mycket på mitt eget att namnen faller bort…
AK: Du menar Hawking?
PB: Nej, inte han, utan en sådan där som fick Nobelpriset också…
AK: Penrose?
PB. Nej… Jo, Penrose, just det! Han har ju den tanken. Och det finns någon annan också, också väldigt känd, som har tanken att det kanske inte är så att rymden bara utvidgas och utvidgas, utan att det också finns någonting som…
AK: … dras samman. Ett slags puls… Så kosmos föds. Och vad händer sedan?
Pamela Brandt, Marken slår ut/Maan kukoistus/Blooming, 2020–21. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 76 × 92 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Du kan titta på papperet, jag kommer inte ihåg själv.
AK: Marken slår ut?
PB: Ja, just det, där en pusselbit splittras i två.
AK: Med de röda kanterna?
PB: Ja, där den öppnas, som en blomma. Marken slår ut.
AK: Slår ut? Tanken är väl att det är blomman som slår ut?
PB: Jo. Men i det här fallet är det själva marken. Marken som blomma. Jag kallar den Blooming på engelska. Och det är väl inte så dumt, kanske.
AK: Men det som händer är ju ljuset. Ljuset är händelsen i bilden.
PB: Ja, ljuset tränger in i den där processen.
AK: Och ändå heter bilden Marken slår ut. Och sedan är det ganska mycket vatten i den, också.
PB: Ljuset är också ett skeende, men alla skeenden kan inte ingå i titeln utan jag hoppas att en del skeenden syns av sig själva…
AK: Jo.
PB: … och att åskådarna kan notera dem själva. Man ger bara en av ledtrådarna, så att säga.
AK: Jag tänker litet på när man är på Sveaborg eller Skanslandet och tittar ut över horisonten, som för mig är typiskt Helsingfors eftersom vi inte har horisont i Stockholm. Så kanske det finns någon förbindelselänk dit i bilden? Till miljön här, menar jag.
PB: Nja, det är nog bara det här typiska: hav och himmel och ljus.
AK: Men det är inte typiskt i Stockholm.
PB: Visst visst, jag har stått på Observatorieberget här och tittat på havet många gånger.
AK: Den röda färgen, har den någon kodad betydelse här, i bilden?
PB: Nja… Kanske, en viss sensuell koppling. En sinnlighet, i det röda.
AK: Men den är samtidigt ganska jordig, den röda. Eller det är nästan en lackröd. Kinesisk röd, kanske.
PB: Sinnlighet, kanske.
Pamela Brandt, Bygget/Rakennelma/Construction, 2019–20. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 40 × 37 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Sedan är vi framme vid Bygget.
PB: Det är den lilla.
AK: Den lilla spaden? Mursleven?
PB: Ja, mursleven… Gud kan ju behöva en murslev…
AK: Gud kan behöva en murslev, ja. Vad förtäljs? Pusslet ligger liksom både på och utanför och efter mursleven.
PB: Just det.
AK: Det är som att det liksom lagras ovanpå. men samtidigt är det någonting de lämnar efter sig.
PB: Det är ett översinnligt murslevsarbete. Vi kan ju inte begripa hur det går till, så vi får göra vårt försök med pussel.
AK: Men mörkret finns ännu kvar i den här bilden. Det finns på något sätt kvar också i Marken slår ut. Där finns ett mörker i kanten. Som är mer ett eftermiddagsmörker…
PB: Just det.
AK: När man tittar rakt in i solen blir det mörkt på sidorna.
PB: Jo, precis.
AK: Finns det någon särskild läsbarhet i gräset under mursleven?
PB: Nej, det är nog mera bara kompositions- och bildmässighet. Det finns ju också i de andra arbetena. Det ser helt enkelt bättre ut med det än utan.
Ibland är det väl också så att man inte vill vara för konsekvent. Om saker och ting blir för konsekventa förlorar de också någonting. Någonting som inte är så styrt måste kanske bara vara så.
AK: Jo, det kan man se. Men jag tänkte att man ser någonting som bara är väl avvägt, men att det ändå bör läsas.
PB: Jo, så är det ju ofta, men i det här fallet då inte.
Pamela Brandt, Skiftnyckeln/Jakoavain/Adjustable Key, 2018–20. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 79 × 29 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: OK. Och sedan, helt följdriktigt efter Bygget, kommer Skiftnyckeln.
PB: Ja, det är liksom en litet mystisk skiftnyckel, för det där hålet där den ska hängas upp, den ska ju hänga på ett hål, är på något sätt aktivt, har ett aktivt ljus i sig.
AK: Eller på sig. Och så är det ingen skiftnyckel, för det går ju inte att röra själva nyckeln.
PB: Va? Nu blir jag jätteupprörd. Hur så?
AK: Nämen det är ju en fast nyckel. Rullen är där, men det finns ingen gräns som säger att… Ja, du vet… Det är som en fast nyckel med en rulle på, kan man säga!
PB: Ja, OK…
AK: Jag tänkte att det kanske också var en läsbarhet med det, men det är kanske bara en synbarhet.
PB: Nej, det är bara ett stort misstag, eller vad ska man säga?…
AK: Haha. Men den heter ändå Skiftnyckel.
PB: Haha. Jag har faktiskt inte kommit ihåg att det finns en sådan. Jag använder ju aldrig skiftnyckel.
AK: Nej, det är klart att du inte gör! Det gör inte jag heller.
Det finns en anekdot om Lennart Bergelin, du vet, han som var tennistränare åt Björn Borg på den tiden, sjuttiotalet. De var ute i Frankrike och åkte bil, och bilen fick motorstopp och de var tvungna att gå till närmaste bondgård – i Frankrike, och alla de här berättelserna handlar om Bergelins dåliga engelska – och så kommer de fram till en bonde på franska landsbygden, och går fram och hälsar och säger: ”Bong-sjor, do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?”
PB: Haha!
AK: Men skiftnyckeln, det kan ju också vara att man skiftar mellan de två ändarna på nyckeln, i den här versionen av skiftnyckeln.
PB: Det är nu en fin tolkning som du gör.
AK: Det ligger något slags konstigt fokus på båda ändarna av den.
PB: Jo, det gör det, för det är ett mörker där i den första…
AK: Den kniper av mörkret…
PB: Exakt.
AK: … och samtidigt sprider sig ljuset igenom det där hålet som bara är för att man ska kunna hänga den prydligt på en sådan där platta med krokar.
PB: Just så.
AK: I tyska bilfabriker har alla arbetarnas verktygsskåp glasdörrar, för att man tydligt ska kunna se att verktygen är prydligt upphängda.
PB: Vad vackert, vad stiligt!
Pamela Brandt, Faller mot ett hål/Aukkoa kohti putoava/Falling towards a Hole, 2020–21. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 84 × 36 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Falling towards a Hole. Den har inte fått någon annan titel, utan den heter vara så, på engelska?
PB: Jo, för det var så hopplöst svårt att hitta ett namn på den.
AK: Men det är den röda biten som faller nedåt hålet. Fallande mot ett hål?
PB: Kunde den inte få vara bara på engelska? Det låter så bra.
AK: Den kunde. Den kunde. Det är litet konstigt, dock. Att plötsligt något är på engelska, när allting annat är på två eller tre språk…
PB: Men hur skulle du säga det på svenska då?
AK: Faller mot ett hål. Man skulle byta tempus. Och det är ju då det vi ser… Men samtidigt måste det kunna finnas någon litet litterär tanke bakom den där bilden också, kanske?
PB: Jo, nu gör det ju det. Men ska man avslöja det, ska man säga det?
AK: Du kan ju berätta om det, och så får vi se om det ramlar in i texten.
PB: Ja, det kan hända att du måste sovra litet. Men nu är det ju sista sekunden innan döden. Den faller ju ned i graven. Den är en uppstoppad sekund före döden.
AK: ”Uppstoppad” sekund?
PB: Nej, inte uppstoppad, utan… Hur heter det nu?…
AK: En… avstannad sekund!
PB: Avstannad.
AK: En uppstoppad sekund är faktiskt en bättre bild.
PB: Ja, det är mycket bättre, mycket intressantare. Det är just absurt, på rätt sätt.
AK: Men det går inte att översätta, tyvärr. A taxidermied second. Det blir väldigt märkligt på engelska…
PB: Men, jag menar, det är ju på sätt och vis första gången människan kommer in i denna serie av målningar, för det är naturligtvis hon som upplever sin död här. Alltid annars är det en icke-människa, men här är det faktiskt människans död.
AK: Så det är enda gången människan direkt kommer in i denna svit, i den här bilden? Nej, det är det inte, för du har ju handen också, men det kanske inte är en mänsklig hand.
PB: Nej, det är inte en mänsklig hand. Jag vet inte vad jag ska kalla den säkert.
Pamela Brandt, Vi vet inte/Emme tiedä/We Don’t Know, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 42 × 73 cm
AK: Men nu har vi något som heter Bakom hörnbiten.
PB: Det är den där med månen, och…
AK: Just det. Den är fin, faktiskt.
PB: Jag vet inte riktigt om de ska heta Bakom hörnbiten. Grejen är ju då den att det kommer ett ljus bakom hörnbiten som man inte vet orsaken till. Ett tag kallade jag den Man vet inte. Men så tyckte jag att det kanske var litet tillgjort. Det är naturligtvis inte solen som är bakom hörnbiten, det ser man ju på ljuset, att det inte är en sol.
AK: Man vet inte är en fin titel.
PB: Ja, kanske vi kallar den så?
AK: Ja, jag undrar det. Är inte det nästan bättre?
PB: OK, då tar vi den då.
AK: Jag har alltid tänkt mig den målningen som en scenbild. Man kan se Svenska baletten i Paris dansa litet enligt grekiska vaser framför den, du vet…
PB: Jo, absolut, jag vet.
AK: Och litet så där krystat och tjugotalsmässigt, själva dansen. Men scenbilden är väldigt välfunnen och syntetisk, alltså syntetiserad, på ett fint sätt. Jag tycker mycket om den. Och du förvirrar oss också genom att på något sätt låta månen redan finnas där, fast det kanske inte är månen.
PB: Jo, visst är det månen.
AK: Och månen är gulare än det där ljuset som kommer bakifrån.
PB: Just det, ibland kan ju månen vara väldigt väldigt gul.
AK: Ja, det kan den. Eller röd, som man också säger. Och det är också fint att den är så pass liten som den är. Det tror man nog inte om man bara skulle se en bild på den, att den i förhållande till de andra är så liten. Den är väldigt monumental till sin komposition. Också fint att hörnbiten faktiskt inte sitter i själva hörnet utan svävar litet, ute på himlen.
PB: Dessutom är den en aning transparent, som du ser.
AK: Ja, jag ser. Den är nästan som en hand som på en Georges de la Tour-målning hålls framför ljuslågan, som nästan blir litet transparent också. En glashand.
PB: Han är fin, en fin målare.
AK: Mycket fin målare.
Pamela Brandt, Två rumsplan/Kaksi tilaa/Two Spatial Planes, 2020–21. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 77 × 136 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Det var Carolus [Enckell] som fick mig att upptäcka honom.
AK: Det finns en fin målning av de la Tour i Stockholm, som nu förmodligen är helt dold i all kulturhistorisk bråte där på det nya Nationalmuseum… Molnet förvildar pusslet?
PB: Ja, det är litet oklart. Eller Två rumsplan. För det är två rumsplan. Du ser kanske att pusselbitarna är väldigt snälla och beskedliga där uppe i himlen, och uppför sig korrekt, men sedan nere på marken uppför de sig inte på det sättet mer. Så pusslet förändras, men samtidigt är det fråga om två plan, tvåtvådimensionella plan, och så ett annat, tredimensionellt, bakom, eller var det nu är. Så jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den.
AK: Men det kan också vara så att pusslet är strukturen som molnet flyter på.
PB: Det kan det också vara, men… Det är typiskt Fria konstskolan att varma färger träder framåt och kalla färger träder tillbaka. Hela min utbildning har handlat om att använda ljus och mörker på ett sådant sätt att man skapar rum. Så för mig som gammal Fria konstskoleelev är det så att det där mörkret är bakom, längre bort, och pusselbitarna är längre fram.
AK: Det är väl den mest omedelbara läsningen för varje betraktare, tänker jag.
PB: Är det så?
AK: Tror det.
PB: Bra.
AK: Men det måste inte vara så. Om man börjar tänka på det måste det inte vara så.
PB: Aha. Men jag har svårt att se på ett annat sätt själv…
AK: Men det betyder ju i så fall att pusslet bara är en pålaga. Det är bara något som ligger ovanpå den struktur som redan finns, som då är litet mer vattenånga, ungefär. Atmosfär.
PB: Ja, det handlar nog mera psykologiskt om hot.
AK: Men man kan också tänka sig att pusslet är det man ser i det kosmiska ägget när man går in och tittar på hur saker och ting verkligen ser ut. Det vill säga, inte hur de ser ut, för det kan man inte se, men hur de är konstruerade.
PB: Absolut.
AK: På ett slags atomär eller subatomär nivå, eller något sådant.
PB: Ja, just så, så tänker jag naturligtvis väldigt mycket, men jag har också tänkt alldeles enkelt att det ena helt enkelt är en solig dag. Men är det sagt att det är en solig dag? Det kanske är en hotfull dag?
AK: Det är det ju också. Det är både och.
PB: Där finns då en solig dag på ett plan och en hotfull dag på ett annat plan. Det typiska finska landskapet är också alltid det här: den gröna skogsranden, en nyligen mejad åker, och himlen.
AK: Ja, ungefär i slutet av augusti. Slutet av augusti är typiskt finskt då, eller? Det är det kanske.
PB: Nja, många skulle säkert säga att midsommartiden är mera typiskt finsk. Men för mig är det kanske det mest typiska.
AK: Jag satt på ett tåg precis i början av september, mellan Åbo och Tammerfors, och såg just det här. Så för mig stämmer det nog.
PB: Jo, och det som gör att man särskilt kommer ihåg denna tid i det finska landskapet är att då finns det faktiskt några färgkontraster. Den blå himlen, den gröna skogen och det gulaktiga fältet. För just där kring midsommar är allting bara grönt och blått.
AK: Just det, precis. Och sedan på vintern är det grått och grått.
PB: Jo, men då är det grafiskt, en grafisk värld.
Pamela Brandt, The Klein-Gordon Equation, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium 50.5 × 62.3 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Därefter kommer på listan The Klein-Gordon Equation.
PB: Det borde jag kolla på nätet, för jag har redan glömt vad det var som var så speciellt väsentligt med den. Men den var nu på något sätt viktig…
Här är i alla fall vänstra delen av ekvationen. Så fortsätter den, med sitt likhetstecken, där, men in i en annan pusselbit. Och så svänger allting om, och högra delen går sedan baklänges, så den är nog korrekt, men den är baklänges.
AK: Så vad man ska förstå här är att allting är ihopkopplat till en slinga, kan man säga…
PB: Nå, vad jag har tänkt är att de här ekvationerna är ganska gåtfulla. Hur kan det komma sig att allting i dem stämmer så pass bra? Och vad händer om det är någonting som avviker, som så att säga går baklänges. Det är egentligen bara något slags respekt för klurigheten i alltsammans.
AK: Jag trodde att det var ett sätt att få oss att försöka se den här platta bilden som en sfär, att de här platta pusselbitarna går in i varandra… Att den högra delen av bilden också är den vänstra delen.
PB: Jo, men summa summarum biter sig kanske olika saker i svansen på ett sätt som vi ännu inte begriper.
AK: Nej, och ditt sätt att översätta de här dimensionerna till en platt dimension handlar också om vad måleriet kan och inte kan, kanske…
PB: Jo, fast det har jag inte tänkt ut, fast så är det ju i praktiken.
AK: Vissa saker går inte ens att försöka göra i måleriet. Och då gör man inte det, utan då hittar man ett annat sätt.
PB: Ja, och då gör man någonting intuitivt. Det är ju bara intuition det handlar om.
AK: Det är inte så bara!
PB: Som inte, så att säga, håller akademiskt över huvud taget utan som bara är ett slags lek.
Pamela Brandt, The Velocity of Light and Energy of a Photon, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 92 × 75 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Men det akademiska håller inte heller akademiskt. Det är ju det som är idén.
PB: Det tycker de själva…
AK: Själva tycker de det, men vi behöver inte hålla med… The Velocity of Light and Energy of a Photon?
PB: Ja, du kan inte se den på det här avståndet, men där är två ekvationer. En ser man ganska nära, och en ganska långt mot högra kanten. Det är helt enkelt bara de två.
Så den heter så. Det är prismats färger, ljus. Så den är väldigt enkel, egentligen. Ljuset bakom pusslet, eller… Där behåller man helt enkelt den engelska titeln som det är, inte sant?
AK: Jo jo. Den, för mig, ser ut som en animation, på något sätt.
PB: Jaha?
AK: Den befinner sig i rörelse, helt tydligt.
PB: Ja, jag är hemskt smickrad om du tyckerdet, för det tycker jag ju litet själv också.
Pamela Brandt, Tre rumsplan/Kolme tilaa/Three Spatial Planes, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 85 × 96 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Tre rumsplan?
PB: Det är den där med biet eller humlan, jag är inte riktigt säker på vad det liknar mest, och blomman där bakom. Där finns den så kallade himlens rumsplan, det blå pusslet. Och sedan är det ett rumsplan som gäller för den plats där blomman befinner sig. Den är ett rumsplan. Och sedan är det det rumsplan där biet befinner sig.
AK: Som är bakom, då, enligt Fria konstskolan.
PB: Ja, kanske bakom, men i alla fall någon annanstans. Ja, biet självt är kanske mera framme men det syns mot ett mörker. Biet försöker naturligtvis komma till blomman.
AK: Men det kan vara litet svårt?
PB: Men det kan bli litet svårt, för de är ju olika plan.
AK: Ja, det är ju det. Och de här planen är inte alltid så förbundna med varandra, även om pusselbitarna faktiskt passar i varandra, åtminstone delvis…
PB: Nej, så är de inte förbundna, nej.
AK: Så det där att pusselbitarna passar, det är ändå inte hela sanningen.
PB: Nej. Men livets underbarhet, det här att det kommer ett bi till en blomma, det blir liksom nu nämnt…
AK: Det är det som är ”livspusslet”, med andra ord! Du känner till det här svenska uttrycket livspusslet? Ett hemskt uttryck, haha!
PB: Så det är helt banalt?
AK: Nej, men livspusslet vet du väl vad det är? Det är alla de här medelklassmänniskorna i medelåldern som ska ha perfekta aktiviteter för sina barn och ha perfekta hem och göra karriär på jobbet och all det här, och sexlivet, och tvättiden, och allt det. Det är livspusslet att få det att gå ihop.
PB: Usch, vad hemskt!
AK: Ja, det är riktigt hemskt. Haha.
PB: Ja, det kände jag faktiskt inte till, men jag hoppas det inte blir kopplat så.
AK: Nej nej nej. Det vara bara jag som kom på det nu.
PB: Å nej, stön…
Pamela Brandt, För detta rämnar himlen/Tämän vuoksi taivas jakautuu/For This the Sky Splits, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 117 × 104 cm. Foto: Jussi Tiaine
AK: Och tack lov, tror jag, går det inte att översätta. Jag tror inte man kan översätta det till engelska. Det får vara kvar i mörkret som ligger över djupet. För detta rämnar himlen?
PB: Ja, det är just det, att det uppstår en rämna.
AK: Den rämnar och faller ned, pusselbiten?
PB: Ja, för det är så otroligt. Himlen blir mindre viktig, i relation till det uppstående livet. En andrahandsgrej.
Den är ju också, i mina ögon, ganska extatisk. Jag vet inte om du håller med?
AK: Jo, blomman är så extatisk att den har tappat sina kronblad, litet grand, och blivit nästan en parabolantenn.
PB: Ja, det har förstås att göra med att jag inte orkade och iddes. Jag var inte så intresserad av blombladen i sig. Det är mera det där skeendet, och det hade tråkat ut mig att göra väldigt ordentliga kronblad. Och det hade inte blivit tillräckligt abstrakt. Det där skeendet är ju symboliskt, och då är det inte så viktigt om alla kronbladen är på plats eller inte. Huvudsaken är att man begriper att et är en blomma, alltså att det är ett tecken för blomma. Och det tycker jag att man gör.
AK: Och det är ju det. Och den tidigare blomman är också ett tecken på det.
PB: Ett tecken på en litet vallmoaktig blomma. Men för mig är den extatisk dels på grund av vad som sker i blomman, men också dels i och med att himlen rämnar.
AK: Ja, och avslöjar en annan himmel som är liksom i blommans färg, bakom.
PB: Ja, just det.
AK: Det vill säga ljuset. Är det orangea tänkt som en guldgrund?
PB: Nej, det är det nog inte, men det är igen det där att saker och ting inte är riktigt konsekventa. Varför är det orange himmel, det brukar det ju inte vara, då är det inte någon riktig himmel. Men det är mera sant, just för att det inte är konsekvent.
AK: Men det kunde också vara guld? Det vill säga guldstjärnor?
PB: Det kunde också vara guld. Så kan man tolka det, och det är en alldeles vacker tolkning.
AK: Det är litet nästan en sådan färgsättning som i Gallén-Kallelas kenyanska bilder, kan jag tycka.
PB: Jo, det stämmer.
AK: De är intressanta.
PB: Ja, de är intressanta, faktiskt.
Pamela Brandt, Himmelsbron och Labyrinten/Taivaansilta ja labyrintti/Celestial Bridge and Labyrinth, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 95 × 146 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ja… Detta för oss till Labyrinten.
PB: Ja, ordningen är inte så fastslagen. Men då tar vi den, då. Om vi nu ska säga någonting om den.
De är alla ganska beroende av bra ljus, ljus från sidan. Så fort de får ljus platt från fönstret brukar de slockna. De slocknar då. Men om de nu inte slocknar, och du har ju sett den här förut, också…
AK: Och labyrinten har en liten trappa och en dörr?
PB: Jo…
AK: Och de här pusselbitarna är liksom hoptvingade litet grand, till ett slags båge. Plötsligt på slutet gick det inte riktigt. Det var en som inte hängde med…
PB: Ärligt sagt vet jag inte riktigt själv vad den handlar om.
AK: Men det finns en stig också, en enkel väg kanske.
PB: En typisk åkerväg. Till labyrinten.
Jag kallade den i något skede Himmelsbron och labyrinten, men jag tyckte det var onödigt, för det ser man ju själv att den har himlens färg, i stort sett, medan kanske labyrinten trots allt är huvudpersonen här.
AK: Är det en person?
PB: Nja, det vet jag inte. Jag vet faktiskt inte själv vad den här målningen handlar om. Men den är den sista målningen.
Ja, näst sista, men den utgår från Humbaba i teckningarna och är nog också omedvetet inspirerad av Deepa Panchamias underbara tygskulpturer.
Pamela Brandt, Nytt guld/Uusi kulta/New Gold, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 42 × 32 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Vi har Nytt guld, eller Födelse.
PB: Ja, det är den där lilla, med en guldpusselbit i mitten. Den är faktiskt av guld. Den hade jag gjort innan du hade din guldidé [för utställningsarkitekturen]. Och sedan hade du din guldidé, så det kändes trevligt. Vad kallade jag den nu?
AK: Nytt guld eller Födelse. Jag tycker Nytt guld är bättre.
PB: Ja, men då tar vi Nytt guld. Jag tror jag faktiskt kallade den så först. Jag tror du har tyckt mera om de titlar jag hittat på först.
AK: Är inte det bra, att jag tycker så?
PB: Jo, det är väldigt bra. Och sedan har jag kanske förtydligat mig i några avseenden. För den är ju naturligtvis en födelse. Om det nu är någon som har litet mänsklig gestalt av de där pusselbitarna, så är det ju en förlossning. Men jag tycker det blir bättre med Nytt guld. Så ser man vad man ser sedan.
Pamela Brandt, Flykten/Pako/Escape, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 36 × 40 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Och sedan är det den där lilla lilla, som står på pallen.
AK: Det har något slags Fenix i sig, eller något slags flygande varelse som ser litet mytologisk ut. Och den skulle då ha titeln, enligt det här papperet, Flykten.
PB: Escape då, väl. Det är faktiskt en pusselbit som…
AK: Ja.
PB: Nå, vad ska jag säga? Vad tycker du själv?
AK: Hm… Ja, fågeln är ju på väg att spränga den här ramen som nästan är gjord. Av pusselbitar. Och man börjar kanske ibland så med pusslet, att man lägger ramen först, för att det är kantbitarna och det ser man ju. Min mamma var duktig på pussel, så hon gjorde så, ganska ofta. Logiskt.
PB: Jo.
AK: Jag har inte lagt pussel säkert på 40 år. Tror jag.
PB: Nej, inte gör jag det heller. Med barnen har jag väl gjort det… Nej, men det är flykten, ja. Liksom, hela pusselbitsidén är ju också en begränsning.
AK: Ja, den kan ju till slut kännas… som en ram, bara.
PB: Ja visst. Så den nihilerar resten av utställningen.
AK:”Nihilerar” hela utställningen? Är det ett ord? Det är ett bra ord. Annihilate på engelska, men det betyder kanske något annat.
PB: Nej, det kanske inte är ett svenskt ord.
AK: Det ”omintetgör”. Eller ”tillintetgör”? Nej, det är två olika saker. Det har jag inte funderat på så mycket. Att tillintetgöra någon är att förödmjuka någon. Och att omintetgöra något är att låta något gå i stöpet.
PB: Det är ett radikalt ord, förstås, men för att ta det helt sakligt är jag nu trött på detta att använda pusslet som metafor.
AK: Ja, men det är också något annat du gör, tycker jag, i den här bilden, och det är att du omintetgör hela färgtänkandet i den övriga serien.
PB: Ja?
AK: För det är ett helt annat färgtänkande i den här bilden.
PB:Jo.
AK: Den har inte alls den här, vad ska man säga… kvalitén att upparbeta sig själv till den där extasen som du pratade om, utan den är väldigt…
PB: Anspråkslös…
AK: Anspråkslös, dyster, och litet dramatiskt, fast på ett helt annat sätt.
PB: Jo…
Pamela Brandt, Slumpen/Sattuma/Coincidence, 2002/21. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 140 × 187 cm. Foto: Jussi Tiaine
AK: Det är nog en intressant bild. Och så har vi Slumpen. Och det är den som är med och inte är med, samtidigt. Sattumaär slump på finska, tydligen.
PB: Jag är inte riktigt säker på att det är rätt ord. Det ord man använder i statistiken är just slump. Men om det är det på finska vet jag inte, jag är inte säker på det.
AK: Det svenska ordet slump är ett fint ord. Det engelska ordet coindidence är helt ointressant.
PB: Ja, det är inte alls så bra. Och jag är som sagt inte riktig säker på vad just det exakta ordet är på finska.
AK: Men ju mer jag tittar på den här, desto mer förstår jag att den nog ska vara med i utställningen, men hur återstår litet att se. Jag tycker nog det är synd att blanda med teckningarna på en vägg.
Pamela Brandt, Varats språk/Olemisen kieli/Language of Being, 2021. Tempera och olja på duk monterad på aluminium, 140 × 187 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Här är den sista målningen.
AK: Men då pratar vi om den innan vi tar paus för att sedan prata om teckningarna. The Language of Being. Och det är då inte Jesu hand, inte alls.
PB: Det är bäst att inte ens skriva om den saken.
AK: Nej, vi skriver inte om den saken.
PB: Någon kan bli sårad, också.
AK: Ja… Men det är också på något sätt en dopfunt, så det är litet svårt att inte säga någonting om den. Alltså jag tänker på den här vita avdelningen här av pusselbiten. Den är ett slags funt.
PB: Det är spännande att du har sett det så, för du såg det väldigt tidigt så. Och själv har jag inte sett det så, eller tänkt på det, utan för mig är det uttryckligen en kantbit.
Det är väldigt viktigt att det är kantbiten på pusslet. Och den där kantbiten upprepar en medeltida ikonografisk grej, det vill säga handen som sticker ned från himlen, och representerar Gud, och du har säkert sett den flera gånger. Men den försvinner sedan, tror jag, och under högrenässansen är den definitivt försvunnen.
AK: Kan vara, men den kanske kommer tillbaka under barocken…
PB: Kanske. Altti Kuusamo kanske skulle kunna upplysa mig om det.
AK: Han är ute på resa.
PB: Ja, han är hela tiden på resa. Men han skulle naturligtvis veta. Jag vet bara att jag har sett den flera gånger, och i någonting som ligger mig litet extra om hjärtat, nämligen den sällsynta judiska bildtraditionen som är väldigt sparsmakad, eftersom man har haft bildförbudet. Så det finns ju inte mycket, men där förekommer den.
Och jag tror att den förekommer på islamiskt håll också. Det är jag inte riktigt säker på. Medeltida, alltså, inte idag…
AK: Nä, inte i talibanernas värld…
PB: Nej, där finns väl ingenting. Men bildförbudet är något jag tycker är intressant. Det finns ju en orsak till att jag inte målar människor, för jag tycker att detta att måla ett ansikte är alltid expressivt. Utgångspunkten är att ett ansikte alltid är expressivt.
Det finns ju underbara porträtt som jag verkligen älskar, och hela konsthistorien kryllar av dem, men för mig blir det ett på något sätt för enkelt sätt att uttrycka någonting. Därför har bildförbudet för mig alltid känts relevant.
AK: Men bildförbudet har ju vuxit fram ur ikonoklasmen, en förislamisk, inomkristen konflikt, kanske ett hundratal år före islam. Det fanns både ikonoklaster och ikonofiler.
PB: Ja visst, och det var då, när det nu var, var det 600-tal?
AK: Kanske. Eller 500-tal?
PB: Det pågick jättelänge. De hade ihjäl varandra för det.
AK: Ja, i Syrien.
PB: Tom [Sandqvist] har skrivit om det. Men förbudet mot att göra en bild av en människa finns redan i det så kallade Gamla testamentet. Det är det som det bygger på. Och det är ett intressant förbud. Det tål att tänka på orsakerna, vad det riktigt innebär och varför.
Så det här är nu den mänskliga bit som man ändå kunde använda sig av, det vill säga handen och handen som är utsträckt, och ger en gåva.
AK: Ja. Och vad är nu den här formeln, som finns där?
PB: Det är helt enkelt bara ett sätt att ange the language of being, det vill säga matematikens språk, som ju är kosmos’ språk.
AK: Men är det en särskild formel, eller?
PB: Nej, X kan stå för vad som helst, Y för vad som helst. Roten ur minus ett är det väldigt spännande irrationella talet i. Det var enormt viktigt. Det fanns en massa matematik som fungerade hjälpligt, men det fanns saker som så att säga inte riktigt ville lösa sig. Och sedan var det någon som kom på det här irrationella talet i, och då började alla möjliga saker att lösa sig, plötsligt, som i en eurekaliksom, en öppning. Och broar har byggts, och… Ingenting går att konstruera utan talet i.
AK: Hur kommer det sig att det finns ett litet blått sken under den vita delen där?
PB: Därför att det är faktiskt… Där är ju regnbågen, som representerar hoppet naturligtvis, och inte Pride, utan den gamla associationen till regnbågen, som ju är hoppet, det Noak ser. Och sedan är det här vita i pusselbiten bakom handen ett annat sorts ljus.
Det är två ljus. Det prismatiska ljuset, det som vi ser, och sedan det andra ljuset, som vi inte längre ser, men som också har funnits och som enligt gamla skapelseberättelser inom den judiska traditionen gömdes i krukor. Det ursprungliga ljuset.
AK: Men då är ju inte idén om dopfunten helt fel?
PB: Nej, det är ganska intressant att du har den, för du har instinktivt kommit på en av de här tolkningarna som finns där, med krukorna. Hursomhelst är det ett ljus, och den lilla blå antydningen är helt enkelt strålarna från det ljuset.
AK: Som ligger i krukan?
PB: Som ligger i krukan, eller ligger i pusselbitens kruka, som samtidigt är en kantbit. Det vill säga den kantbit som bygger upp pusslet, så att det blir en värld.
AK: Och som man sedan vill fly ifrån.
PB: Som man sedan vill fly ifrån, för att det var alltför…
AK: Uttänkt…
PB: Alltför uttänkt. Men å andra sidan tycker jag att det ändå är saker som inte stämmer. Eller är hela utställningen jätteakademisk och tråkig?
AK: Nej nej.
PB: Vad?
AK: Nej nej nej. Den är inte alls akademisk och tråkig utan den är litet sådär konstig och… Man vet inte alls vad man ska tro, och tycka. Så är det.
PB: Haha!
AK: Och det är fint.
PB: Men jag vet inte hur klokt det är att jag förklarar målningarna så här bra som jag har gjort nu för dig.
AK: Jag tycker att det är väldigt klokt. Därför att det visar att det finns ett sätt att använda måleriet på som faktiskt handlar om ett ganska linjärt berättande. Det är inte fult och fel att göra så.
PB: Men det har verkligen varit fult att göra det…
AK: Jo jo, det har varit fult. Men nu är vi inte där längre. Det är litet naivt, men jag har ju sagt till dig att jag tycker det riktigt fina i detta är att det är naivt och sofistikerat samtidigt, att man aldrig vet vilket som är vilket. Och jag hoppas att du inte tar illa vid dig för att jag säger det. Det är både och. I alla bilderna är det både och, faktiskt.
ANDRA KAPITLET. TECKNINGARNA
Pamela Brandt, Hörnbiten/Kulmapala/Corner Piece, 2020. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 42 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Teckningarna har ordningsföljd. Nummer ett är Hörnbiten.
AK: Ska vi säga något om den, då? Det ska vi ju.
PB: Nej… Den ingår i pusselserien…
AK: Vi ska inte behandla teckningarna styvmoderligt. Vi ska prata om dem alla. Den här ingår i pusselserien, men det var också den första teckningen du gjorde, för det var den teckningen jag såg, och så sade jag ”Kan vi inte ha fler teckningar?”
PB: Ja, just det.
AK: Så den teckningen var gjord innan jag hade kommit på att jag skulle be dig göra teckningar.
PB: Det är en hörnbit, för pusslet börjar med hörnbiten, och jag visste redan då att jag skulle göra en utställning med pusselbitar. Och det är en öppning, så man kan säga att det är samma som i den sista målningen, Flykten. Den här korresponderar till den sista biten i måleriserien.
AK: Men då ska vi gestalta det i utställningen, och det kommer vi också att göra. För om Flykten kommer sist på sista väggen med målningar, då kommer Hörnbiten först på väggen med teckningar.
PB: Folk är ju så disträ att de kanske inte tittar så noga…
AK: Det är inte det det handlar om nu, utan nu pratar vi om vad vi menar med det vi gör.
PB: Ja, nu pratar vi om den metafysiska betydelsen av utställningen per se.
Pamela Brandt, Time-Dependent Wave Function (Schrödinger), 2021. Färgpennor på papper, 29,7 × 42 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ja, publiken kommer in och gör det den gör, men utställningen finns innan publiken kommer.
PB: Ja visst, och vi ska hoppas att den blir noterad i himlen också.
AK: Den den här, då. Time-Dependent Wave Function (Schrödinger) är tvåan.Den har litet formler. Men det här är nästan att pusselbiten blir väldigt mänsklig, plötsligt.
PB: Ja, det kan hända att den blir det, jo.
AK: Att det är som en liten figur med utsträckta händer. Nästan som en FN-symbolfigur
PB: Ja, OK… Men den ska ju hamna där. Den ska liksom passa in där.
AK: Och de här formlerna är då anbragta på så sätt att de nästan blockerar den här dockningen…
PB: Där är likhetstecknet. Vänster och höger är ekvationer. En hommage till matematikerna, på sätt och vis.
AK: Men det kan de behöva, för det är helt obegripligt vad de håller på med.
PB: Jo, verkligen. Jag har alltid varit svag för det utan att vara bra på det.
AK: Samma här, jag kan ingenting. Men det fina här är de här avskuggningarna, det violetta, och plötsligt det här blå som kommer in i det mörka. Litet spill, liksom. Det är trovärdigt.
PB: Jag tycker mycket om de här färgpennorna, för allt går så snabbt. Olja och tempera tar mycket längre tid.
Pamela Brandt, Early Cycladic Art, 2021. Blyerts på papper, 29,7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ja, det var också litet därför jag bad att få fler teckningar till utställningen. För det första behöver utställningen en viss kropp, den behöver ett visst antal ”grunkor att titta på”, som du brukar säga. Och också handlar det om två olika uttryckssätt. Och om nu utställningen handlar om att se ett tänkande, för det gör den ju, så är det bra att ha två olika uttrycksformer.
PB: Jo, jag tycker att det var en väldigt god idé…
AK: Så behövde du litet mer att göra, faktiskt. För du var litet för duktig, du hade gjort utställningen färdigt litet för tidigt, haha… Det fungerar inte riktigt så! Och vad har vi här?
PB: Early Cycladic Art. Det här väldigt enkla konceptet att så länge man har bröst och stjärt så kan man föda barn bra, och då är det inte så noga med huvudet. Ibland har de konstiga huvuden som inte har öga och mun, och ibland har de inget huvud alls. Det var inte det viktiga. Det är faktiskt inte så att huvudet har gått av här.
AK: Det är inte så?
PB: Nej, utan hon har inget huvud.
Pamela Brandt, Humbaba, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 21 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Här är Humbaba som jag berättade om tidigare. Kommer du ihåg?
AK: Nej, du får berätta igen.
PB: Det är då monstret i det sumeriska urgamla eposet Gilgamesh. Där finns ett monster som heter Humbaba, och jag kommer inte exakt ihåg vad det var hon (eller han, eller här vore det faktiskt bättre med hen) gjorde men precis som den föregående bilden är det direkt från ett museum. Alltså jag har inte hittat på någonting utan det är direkt från nätet från något museum. Jag läste om ansiktet, och det visar sig att det består av tarmar.
AK: Åh…
PB: Humbabas ansikte består av tarmar, och det som är väldigt intressant med den saken är att vi vet att man mycket mycket tidigt försökte utläsa framtiden och viktiga händelser via djurens inälvor.
Länge visste man kanske inte riktigt vad de hade för funktion. De var både fascinerande och skrämmande, på något sätt. Det var någonting häftigt att fläka upp det här djuret efter en jakt och se alla inälvorna som ramlade ut. Och då fick de väl en betydelse som någonting hemlighetsfullt som kunde utvisa framtiden.
Så att Humbabas ansikte består av tarmar är dels någonting skrämmande, men det innehåller kanske också någon kod för någonting. Och det var det som fick mig att fundera över det här med labyrinter, därför att vi vet ju att det finns labyrintformer överallt i tidiga civilisationer, bland annat i Sverige, förstås.
AK: Sverige är knappast en tidig civilisation, dock…
PB: Ja, hursomhelst, men de här jungfrugångarna är ett slags labyrinter, och då är det egentligen så att de här tarmarna är de första labyrinterna. Att labyrint-tanken har uppstått ur det här med tarmar.
AK: Intressant. Det hade jag ingen tanke på.
PB: Det är min egen spekulation.
Pamela Brandt, Early Sumerian Art: Sumerian Praying Man, 2021. Blyerts på papper, 29,7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ja, men det är bra. Och här har vi då Sumerian Praying Man. Vad ska vi säga om det här, då? Det är väl ganska tydligt
PB: Ja, jag vet inte vad det är du ser?
AK: Vad ser du? Det kan ju vara både ett organ och en insekt. En gräshoppa kan det vara, också…
PB: Nej, det är det nog inte, utan det är nog då… Alltså jag såg det inte själv, men min son, Robin, såg det ju genast och sade, ”Men mamma, inser du inte att den är obscen?”
AK: Jo.
PB: Men det hade jag nu själv inte sett utan jag hade nog sett den som ett helt rörande uttryck för en enkel mans tillbedjan…
AK: Haha! Men OK, det kan ju också stämma…
PB: Den är tidig, väldigt väldigt tidig, kanske 1000 före Kristus eller något. Eller ännu tidigare.
AK: Ja, jo… 3000 kanske. Det var därför jag inte såg var det var utan trodde att den skenbara klumpigheten var så kallat primitiv.
PB: 3000 kanske.
AK: Men den har sin plats, i utställningen.
PB: Ja, det tycker jag definitivt att den har. Och den är också direkt från ett museum, alltså jag har inte hittat på något.
AK: Nej nej nej, jag förstår.
PB: För det finns ju andra som har riktiga huvuden, och stora ögon, jättelika ögon. Och de har alla de där rörande, väldigt små händerna som de håller så här… Titta på nätet någon gång.
Pamela Brandt, Noah: Utnapishtim in Gilgamesh, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 21 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ja ja. Och här har vi då…
PB: Noak. Och det här är mitt eget påhitt.
AK: ”Utnapishtim i Gilgamesh.” Han ingår där också?
PB: Jo, han är Noak. Precis samma berättelse finns i Gilgamesh. Den är urgammal.
AK: Och hur kommer det sig att du har nästan låtit den bli formad som en altartavla?
PB: Nå, jag tyckte väl att det var ett litet trevligt ögonblick.
Om vi nu tar det här med helighet ur ett agnostiskt perspektiv, bara som en arketyp till existensens märklighet och gåtfullhet. Man kan ju förhålla sig på två sätt. Man kan förhålla sig oerhört matter-of-fact. Eller så kan man förhålla sig mer känslomässigt, mer med förundran och bävan, och det är väl det som jag alltid har gjort.
Och då handlar situationen om att Noak för första gången får se en regnbåge, och Gud kommenterar att han sätter regnbågen i skyn som en påminnelse om det nya förbund som han etablerar med mänskligheten, efter det att han har utsatt den för en total katastrof.
AK: Ja.
PB: Så regnbågen är tecknet på ett nytt förbund.
AK: Det som på engelska kallas New Covenant.
PB: Just det. Och det är väldigt viktigt att det ör ett förbund, för det är väsentligt för den tanketraditionen att det är två på sätt och vis likvärdiga agenter. Det är alltid ett samtal mellan två, ett Möte.
AK: Är det därför du har låtit den här regnbågen få en liten avspegling i de grå vattnet?
PB: Det har jag inte alltid tänkt på medvetet, men man kan nog få ut ur den här saken just det.
AK: Det jag nu inte kan minnas är om regnbågen uppträder före Arken eller efter Arken.
PB: Efter Arken. Den uppträder när de har landat på Ararats berg.
AK: Just just.
PB: Och sedan blir det ju en spännande historia. Det första han får göra är att naturligtvis tacka för att de blev räddade, men sedan får han plantera en vingård.
AK: Och sedan går det som det går med den där vingården…
PB: Ja, han dricker sig berusad, och allt det där.
Pamela Brandt, ‘Let me go, for the day breaketh’, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: How I Remember Gaugin’s Version of Jacob’s Wrestling with the Angel.
PB: Men den är är inte separat, utan jag tänkte att man skulle ha den bara som en liten notering. Det är ingen riktig teckning. Jag vill litet gömma mig bakom Gaugin. Vi kan också lämna bort den… Men Gauginhar bara en brottning och jag ville ta fasta på Mötet!
AK: Nej, jag tycker den är fin.
PB: Andra konstnärer har också gjort det här. Det är inte bara jag som är idiotisk utan andra konstnärer har faktiskt gjort det på riktigt.
AK: Och allt. Men vad heter den där huvudbilden, då?
PB: Ja, det kommer två huvudbilder. Så här heter det på svenska:
AK: ”Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.” Och så finns det finska också.
PB: Och poängen med den här tolkningen är ju det som syns tydligt här, att det är en änglavinge och en demonvinge. Därför att…
AK: Men är det så i Bibeln också?
PB: I Bibeln står det bara att det är en man. En man, står det. Det står ingenting om ängeln överhuvudtaget. Tolkningarna om vad det var som faktiskt hände divergerar en hel del.
Det finns många sorters tolkningar, och bland annat också den att det var en demonisk sida i själva händelsen. En riktig jakobsbrottning på så sätt att ett av monoteismens budskap är att gott och ont har en hemlighetsfull sammanflätning som vi inte alltid vet hur den fungerar. Det är fråga om kraftfält i rörelse, och det är vårtansvar att hålla reda på dem. Gud har dragit sig undan.
Det finns också tankar om det var när Jakob just stod i beråd att träffa den bror som han hade bedragit på det grövsta. Så vad jag vill säga med det är kanske att det finns komplikationer som vi inte alltid tänker på.
AK: Men alla de här har nummer sju, eller hur? Alla tre? Bara för att få det förtydligat.
PB: Just det. Vilken av de här tre föredrar du?
AK: Jag föredrar faktiskt alla tre tillsammans, just för att de är en berättelse.
PB: Men formellt, vilken tycker du mer om att titta på?
AK: Förmodligen den engelska, eftersom den har en ram som gör att det blir mer av en bild. Medan den andra känns litet mer vara som en nedteckning, en anteckning i bild.
PB: Ja, OK. Vi kan också lämna bort en av dem.
AK: Vi kan se. Vi ska ju inte rama dem, så vi kan bestämma det då precis när vi hänger dem. Och utifrån vad vi bestämmer har vi också bildurvalet på hemsidan, och ordningen.
PB: Den här är mer modernistisk, såsom man ska göra det, litet slarvigt. Då ska det inte vara alltför petigt.
AK: Ja… Den är mer komponerad också, det är väl det. Jag tycker de är intressanta tillsammans.
Pamela Brandt, ”Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp”/”Päästä minut menemään, sillä päivä valkenee”, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 42 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Den här är petig, och litet ambivalent, för den ser också litet homoerotisk ut. Det ingår kanske i det hemlighetsfulla i hela händelsen. Det är ju då Jakob får sitt namn Israel.
AK: Det kanske den gör, men den är också litet barnslig, som teckning, samtidigt.
PB: Jo, för så blev det när jag ville återge texten ordagrant: slaget på höften, seendet. Ett exempel på hur det kan gå när man överträder bildförbudet. Vissa saker bör inte illustreras…
Pamela Brandt, På intensiven med Y/Y’n kanssa tehoosastolla/At the Intensive Care Unit with Y, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29.7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Här är På intensiven med Y. Den kommer efter jakobsbrottningen, vilket inte är en slump, därför att det är en svår händelse i mitt personliga liv. Det för kanske för långt att prata om det…
AK: Det är kanske inte riktigt meningen att vi ska prata om det, men de här röda spåren känns ju ganska mycket som blodkärl på något vis. Kan det ligga något i det?
PB: Jo, jag försöker uttrycka ångest förstås. Du kanske ser vad det är?
AK: Ja, det är väl en sjukhussängs hjul?
PB: Ja, det kan vara själva sängens hjul. eller så är det ställningen för droppet. Och jag satt och stirrade på det där hjulet där, för att försöka lugna mig.
Pamela Brandt, Mammas fot och bollen/Äidin jalka ja pallo/Mother’s Foot and the Ball, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 42 cm. Foto: Jussi Tiainen
Det här var nu så fruktansvärt, att som motvikt mot det har vi här mitt första minne. Mammas fot och bollen.
Det var innan man har ett språk, så det var bara en underbar rödhet, och en boll. Det är väldigt lätt att greppa den där bollens form, och sedan är det mamma som finns där. Hon sitter där och var väldigt trygg. Man vill nå den där bollen och mamma var liksom där. För att motverka det här hemska så återvänder man till det första glädjefulla. En av de saker som gjorde att man vill måla, till exempel. Rödheten.
Jag tror att alla människor har haft den sortens upplevelser. Det är ganska typiskt.
AK: Ja, kanske inte den röda bollen, men någon form av visuell stimulans som har en känslomässig koppling…
PB: Kunde du berätta vad?
AK: Alltså, jag vet inte exakt. Det är många bilder, men den är en bild som… För ett tiotal år sedan köpte jag en uranglasskål, en karamellskål med lock.
B: Ja?
AK: Från Reijmyre glasbruk, som ligger i Östergötland. När jag var tre–fyra–fem bodde vi i Finspång, som ligger ganska nära Reijmyre. Min mamma var lärare, och jag kommer ihåg att hon tog sin klass på en skolresa dit, och jag fick följa med. Så jag kommer ihåg att jag stod vid något stort kar, ett träkar fullt av kasserat uranglas. Du vet uranglas, hur det ser ut?
PB: Nej, inte riktigt.
AK: Det är alltså riktig uransand i glaset.
PB: Uran? Ja?
AK: Ja, så att det är litet självlysande grönt, det här glaset.
PB: Åh nej…
AK: Det är fint, faktiskt.
PB: Ja verkligen! Vilken fantastisk upplevelse.
AK: Så det är en sådan upplevelse som jag kommer ihåg. De finns inget foto av det, så det är inte någonting som jag har hittat på efteråt. Det var bara krossat glas.
PB: Men du skar dig inte på det?
AK: Nej nej, det var ett stort träkar bara, med krossat glas, som de visade för skolbarnen. Att så här gör vi med det som vi inte kan använda.
PB: Hur kunde du stå där utan att skada dig?
AK: Nämen det var ett stort kar, och man stod bara och tittade över kanten. Nej, man rörde inte vid glaset.
PB: Så du tittade ned i det här?
AK: Ja, och de kastade saker i det, också, kommer jag ihåg. Misslyckade glasföremål. Så smälte de väl ned det igen, kan jag tro. Men uranglas är litet intressant. Det har precis den där färgen som det gröna ljuset ur skiftnyckelns andra ände.
PB: Ja just det, jo. Vad spännande. Så det var en aning gulaktigt?
AK: Ja, det är skimrande. Jag har tre sådana uranglas, av Kaj Franck, från sjuttiotalet kanske.
PB: Ja, det måste ju vara en väldigt spännande upplevelse, att vara en liten pojke som tittar ned…
AK: … på uran som glimmar. Sverige har ju väldigt mycket uran i berggrunden.
PB: Ja, det har jag inte riktigt känt till. Ett fint minne. Tack för att du delade det.
Pamela Brandt, Fotboll/Jalkapallo/Football, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 42 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Fotboll. Ja, vad händer med den?
PB: Så går vi vidare till fotbollen. Jag är ingen fotbollsfan, men jag tycket nog det är roligt att titta på någon världscup eller något sådant.
Men det är nu inte det som är poängen, utan poängen är de där geometriska formerna. Det är sexhörningar och femhörningar, och sedan är det igen det här med spelet och leken. Alltså det som har varit temat så länge, olika former av spel och onyttiga lekar.
Den är naturligtvis genomskinlig…
AK: Naturligtvis, genomskinlig. Det är fint att den är det. Det gör ju hela bilden. Och det är en teveruta som man ser den i.
Pamela Brandt, Generator/Generaattori, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 42 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Och här var det nu runda saker som har någon funktion. Och här är nu andra runda saker som har någon funktion: Generator.
AK: Hm… [Tystnad.]
PB: Är du klar med den då?
AK: Jag tror det, förutom det röda och det gröna.
PB: Det är faktiskt de här magnetfälten. För att det ska bli en generator är det olika magnetfält som…
AK: Som gör att det snurrar, som alstrar elektricitet.
PB: Ärligt sagt kommer jag inte riktigt ihåg hur det fungerar…
AK: Nej, det är något sådant. Men den här bakgrunden, den påminner lite om skog, eller om bark eller någonting sådant. Som den ligger på.
PB: Nej, det är bara för att… komma undan. Och sedan är det vattnet, som driver hjulet här. Och så blir det vattenkraft.
AK: Jo, det är klart. En teknisk skiss…
Pamela Brandt, Cykeln/Polkupyörä/Bicycle, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 42 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Mera hjul. Cykeln.
AK: Mm. Men det är ju en ganska himmelsk cykel.
PB: Christian [Brandt] är väldigt bra på att berätta historier. När han kom in i familjen, med de här två små flickorna som då var nästan fyra och nästan sju, berättade han historier för dem när han hjälpte till att föra dem tull dagvården, och bland annat handlade de väldigt ofta om en enhjuling. Den kunde inte göra särskilt mycket. Den kunde inte gå på marken utan var bara en enhjuling. Jag tror att den har inspirerat mig till den här fyrhjulingen.
AK: Ja. Fin. Men den är som att det uppstår något slags… Jag kommer inte på det svenska ordet. Ett slags ripple effect, vad heter det på svenska?
PB: Jag vet vad rippleär, men jag hittar inte heller ordet.
AK: Det är som i sanden på havets botten, att det uppstår ett slags vågrörelse. Och det gör det ju här i det tecknade. Det är som att den rullar framåt och skapar någon form av avtryck. Den är ganska mystisk, den här bilden. En Karlavagn, kanske.
PB: Ja, en av Christians böcker har en Karlavagn, ritad av mig, på pärmen.
AK: Jag vet faktiskt inte vem den här Karl är, som ska åka i Karlavagnen. Vet du det?
PB: Nej, verkligen inte.
AK: Jag har aldrig ens tagit reda på det. Det kanske jag borde.
PB: Jag har inte ens riktigt kommit att tänka på att det är en Karl som åker där…
AK: På finska är ju ordet otava. Och det lär komma av att man har tyckt att det ser ut som en håv, som ju är otava på finska.
Pamela Brandt, Upphittad/Löydetty/Found, 2021. Blyerts på papper, 21 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Upphittad/Löydetty.
PB: Mojäng.
AK: Grunka.
PB: Mm.
AK: Det kan vara vilken grunka som helst, fast det är väl en stigbygelgrunka.
PB: Jag hittade den på vägen, och jag visste ju inte vad det var, men sedan hittade vi den delen som ska vara mellan dem här…
AK: Hittade du den också?
PB: Ja, sedan. Några dagar senare.
AK: På samma ställe?
PB: I stort sett, ja.
AK: Här i Helsingfors?
PB: På Dammbacka. På landet.
AK: Hur stor är den?
PB: Så där.
AK: Så där, OK. Den kanske har någonting med båtar att göra? Tackel?
PB: Det är någonting som ska, ja…
AK: Låsas. Någonting ska låsas.
PB: Det är en jordbrukstrakt.
Pamela Brandt, Ficklampa/Taskulamppu/Pocket Light, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 42 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Taskulamppu/Ficklampa. Och där har vi då en droppe som litet grand bryter mot och utmanar tyngdlagen, och nästan reser sig ur vattnet, och böjer horisonten efter sin egen önskan.
PB: Jo.
AK: Och så råkar du vara där och lysa på den precis.
PB: Just när det händer!
AK: Ja, som av en händelse.
PB: Och när en sten faller i vattnet blir det ungefär en sådan där form. Det skvätter upp litet.
AK: Ja, och det blir den där lilla droppen, eller åtminstone tror man det när man ser bilderna av det.
PB: Så det är inte så mycket mer att säga om den.
AK: Nej.
Pamela Brandt, Havet/Meri/The Sea, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Och efter denna med droppen kommer ju helt naturligt havet. The Sea.
AK: Ja, det är klart. Och havet är ju droppen, i den här bilden. Så den är som droppen… i havet… Kunde man säga, för att vara riktigt finkänslig.
PB: Ja. Och sedan använder jag nu här de här antika stiliseringarna, som ju är havsbäckar och sådant.
AK: Meandrarna.
PB: Meandrarna. De är vågor.
AK: Men du har inte låtit droppen få finnas med i målningen, i Language of Being?
PB: Nej, jag har faktiskt den här lilla målningen, som är bara en droppe.
AK: Man kan säga att dropparna är med, för regnbågen är ju droppar.
PB: Jo. Så på det sättet, visst.
AK: Så kan man ju säga, kanske.
PB: Det är ju sant. Ser du den här handen här. Är den OK?
AK: Ja.
PB: Eller tycker du den är sentimental?
AK: Nej, den är inte sentimental. Den är litet skisserad, men den är inte sentimental.
PB: Det är ju det vatten som man försöker hålla i handen.
AK: Jo, och går ju sådär.
PB: Det går sådär. Man vill ju dricka också.
AK: Men det är för litet för att dricka.
PB: För litet och för salt. Man måste ha sötvatten, eller?
AK: Ja, man tror det, i alla fall.
Pamela Brandt, Fisk/Kala/Fish, 2021. Blyerts på papper, 42 × 29.7 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Mera hav.
AK: Ja, Fish.
PB: Det kan man äta.
AK: Och till fisk hör ju då citron.
PB: Just det, haha.
AK: Ja, faktiskt.
PB: Jo, men man kan äta fisken, i alla fall.
AK: Jo.
PB: Och citronerna är ju också så runda och trevliga, som de där andra runda grejorna. Men för mig har den här en liten särskild knorr. Det är min danslärares farbrors butik i Suez.
AK: Just det. Det kommer jag ihåg, det har du pratat om. Som du har besökt, eller?
PB: Nej, hans farbror hade något slags reklam, där han visade fisken. Och det var väldigt mycket visa och prata…
AK: Alltså film, då?
PB: En film. En videosnutt som han satt ut på nätet, och då såg jag den här, jag tror det är hans kusins hand, som håller den där fisken. Och den tog jag stillbild på och tänkte att jag ville…
Så här gör man inte i fiskhandel i Nordeuropa.
AK: Att hålla fisken så?
PB: Du vet, man har handskar på. Om man eventuellt tar i fisken har man handskar på. Man visar inte upp den så här.
AK: Nä. Och man har inte citron så, heller, i affären.
PB: Nej, och fisken är också en sådan sort som bara finns i Röda havet.
AK: Just just.
PB: Jag till och med tänkte kalla den något med Suez, men så tyckte jag det var litet onödigt. Det räcker med Fish.
Pamela Brandt, Tärningen/Arpakuutio/Dice, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Dice.
PB: Det hade litet att göra att jag sörjde litet över att du inte vile ha den större målningen. Så jag tänkte att jag måste nu ändå ha någon tärning, för det har varit ett viktigt tema för mig, ändå. Och då gjorde jag den. Och det är ju också vatten och spegling och allt.
AK: Just det, tärningen. Och prickarna håller på att liksom bli kometer.,
PB: Ja. De ramlar i alla fall loss.
Pamela Brandt, Saxen/Sakset/Scissors, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 21 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: OK…Vad fint. Och den är en sax. Scissors. Och saxarna har blivit uppdelade i två.
PB: Ja.
AK: Och vad är det som har kommit emellan saxdelarna?
PB: Ja, det vet man inte riktigt. Något slags ljusfenomen, kanske.
AK: Och ett mörker.
PB: Och ett mörker.
AK: Men går det att sätta ihop saxen?
PB: Nej, kanske inte. Jag vet inte. I en annan värld…
Pamela Brandt, I himlen/Taivaalla/In Heaven, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 42 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Mm. OK… In Heaven. Vinkelhakar. Fast inte riktigt vinkliga.
PB: Nej. Den ena är vinklig.
AK: Ja. Den andra är inte vinklig. Och de är fastskruvade i himlen.
PB: Jo.
AK: Och de har millimetrar också.
PB: Jo, mycket noggrant och korrekt ditsatta.
AK: Mm, fast de är böjda.
PB: Ja.
AK: Det är som att den böjda är ett slags vålnad.
PB: Jo.
AK: Av den raka.
PB: Jo.
AK: Så får de dela på en skruv.
PB: Jo, det får de göra. Så är det här i världen.
AK: Det blir en svensk radiopjäs när vi skriver ut det här sedan!
PB: Haha. Usch. Men det är alldeles snart slut.
Pamela Brandt, Halsduken/Kaulaliina/Scarf, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 42 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiaine
AK: Halsduken. Det är en ganska kuslig stadsbild. Påminner om det där vackra torget, Sant’Ignazio, som är ett rokokotorg i Rom. Har du sett det?
PB: Antagligen. Min pappa var ju väldigt slarvig. Sedan har jag varit där med Christian, ett par gånger, men då var vi för kort tid, och för trötta, och allt möjligt. Jag har inte gått igenom mer än vissa saker.
AK: I Rom? Men det är värt att göra. Jag gjorde det en gång, hade en guidebok och var ganska noggrann.
PB: Ja, man borde verkligen göra det.
AK: Jag tycker mycket om Rom.
PB: Christian älskar det också. Jag kunde få med honom när som helst. så kanske vi gör det någon gång.
AK: Men det är inte Rom här, nödvändigtvis? Det skulle kunna vara Åbo också, eller? Eller Jyväskylä? Kanske inte.
PB: För mig har det varit en liten poäng att vägarna går åt samma håll. Att de svänger åt samma håll.
Pamela Brandt, Fjärilen I/Perhonen I/Butterfly I, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 21 × 29,7 cm. Foto: Jussi Tiainen
Pamela Brandt, Fjärilen II/Perhonen II/Butterfly II, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 21 × 29.7 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Ja, just det… Fjärilen 1, och Fjärilen 2. Fast är det samma fjäril eller två olika, på bilderna?
PB: Egentligen är det nog samma fjäril…
AK: Som går i olika stadier av gående?
PB: Men man kan se det som tre också. Man kan ju inte förutsätta… Man tänkte vad man tänkte, och sedan får ju åskådaren också tänka… Vilken tycker du bäst om? Den granna, eller den andra?
AK: Nej, men båda.
PB: Här är förresten… Den gjorde jag aldrig, men Moses kastar de första lagtavlorna medan de håller på med guldkalven där nere i dalen. Och han kommer ned från Sinai berg. Här finns några halvfärdiga teckningar. Jag tyckte det var onödigt, för man behöver inte köra med den där Bibelgrejen mer än vad som är nödvändigt.
Pamela Brandt, Monokromen/Monokroomi/Monochrome, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29.7 × 42 cm. Foto: Jussi Tiainen
AK: Monokromen… Varför mjölk?
PB: Det står inte ”mjölk” på, så det kan vara något annat, piimäkanske. Surmjölk. Eller vad det nu är. Men om man associerar det till mjölk är det helt OK. Det är väl det man kanske först tänker på.
AK: Ja, jag tror det. Det är också intressant att bordsskivan är så pass sned som den är här.
PB: Bordsskivan, jo.
AK: Den är på väg någonstans.
PB: På väg. Den har en annan… Det är ganska viktigt att den är sned.
AK: Mm. Varför viktigt?
PB: Det som ska vila här är monokromen.
AK: Just det. Och det andra är ett sluttande plan.
PB: Mm.
AK: Ganska tydligt.
PB: Och monokromen är en evig monokrom. Det där andra, det faller ned i ett hål.
AK: Just det… OK.
Pamela Brandt, Två kannor/Kaksi kannua/Two Jugs, 2021. Blyerts och färgpennor på papper, 29,7 × 21 cm. Foto: Jussi Tiainen
PB: Den här har du sett. Den är nu alldeles ny, eller ganska ny.
AK:Nej, men titta. Och den heter Två kannor/Kaksi kannua.
PB: Kannor har ju alltid varit ett av mina teman. Den kunde heta Guld också, men det står ju där, så det kan man läsa. För det blir ju guld när de två förenas i vattnet.
AK: När två kannor förenas, det är ju guld.
PB: Ja.
AK: Det är det det blir.
PB: Det är jättebra när du inte är så där tiukkapipo.
AK: Vad betyder det?
PB: Ja, ett annat uttryck för det är pilkunnussia.
AK: Haha, jag kan inte så mycket finska!
PB: Nej, det är ett typiskt uttryck, det finns inte lika bra uttryck på svenska. Kanske det finns, fast jag inte känner till dem… Pilkunnussia, det är nog ”punktknullare”, kanske. Säger man inte så på svenska?
AK: Jag har faktiskt inte hört just den kombinationen, men det kan vara. Paragrafryttare?
PB: Men tiukkapipo. Tänk dig själv när pipon är så spänd över huvudet att man inte, liksom…
AK: Man har så trång mössa att man inte kan tänka?
PB: Ja, och man inte kan driva med saker, man kan inte skratta…
AK: Man är trångmössad.
PB: Man är trångmössad, ja. Ett annat uttryck som är samma sak är totinen torvensoittaja, en allvarsam hornblåsare.
AK: Haha, det är faktiskt roligt! OK, men då fick vi gå igenom allt det här.
PB: Ja, nu är vi färdiga.
AK: Och nu är vi litet trötta också, kanske?
PB: Väldigt trötta, jättetrötta. Jag tror det var 26 bilder?
AK: 26 nummer, men 28 bilder. Och 17 målningar. Stämmer nog, ja.
