HOME EXHIBITIONSPAMELA BRANDT & RODRIGO HERNáNDEZ

Pamela Brandt & Rodrigo Hernández

Pamela Brandt: I begynnelsen/Alussa/In the Beginning
Rodrigo Hernández: Petit-Musc

The duo presentation has been a signature mode of operation for Kunsthalle Kohta since the inauguration four years ago. We experiment with varying degrees of sharing – time, time-and-space, time-and-space-and-concept – but usually the two artists mount simultaneous, separately titled exhibitions with a tangential conceptual connection between them.

Our next exhibition features new work by Pamela Brandt (Finland, 1950) and Rodrigo Hernández (Mexico/Portugal, 1983). At a cursory glance, they may seem an odd couple. Brandt is an idiosyncratic painter whose work has rarely been seen outside Helsinki, while Hernández probes the ever-shifting intersections of sculpture and painting and is steadily building an international reputation.

The two artists also turn to different intellectual and visual traditions for inspiration. In conversation about her paintings and drawings, Brandt repeatedly refers to cosmology, possible metaphorical interpretations of games and Jewish mysticism, while Hernández’s radiant polychromous pieces embody aesthetic sensibilities rooted in pre-colonial America and the twentieth-century global avant-garde.

Brandt challenges modernist ideas about what painting can and cannot do by reviving the nineteenth-century practice of the ‘thought-poem’. She strings together painted and drawn images into more or less linear narratives that reverberate with representational prohibitions. (Human faces, for instance, never occur in her work.)

Hernández picks through the leftovers of modernism, which he regards as an intelligent but doomed proposition, especially when it claimed, as in Mexico, to be a ‘perfect progressive synthesis’ of the international and the indigenous. His work may be read through the as yet scantily defined notion of ‘demodernisation’ (a redevelopment of ‘decolonisation’). How can we ‘de-develop’ the modern for the bright futures we may still want to achieve?

Yet when brought together, Brandt’s and Hernandez’s practices somehow touch each other. Although neither fully avoids referencing other people’s work, both are concerned with what might be called ‘fundamental artistic operations’. They articulate the previously unarticulated and create new images, new faces of the visual. And because they often find themselves in uncharted waters they also enlist words, spoken and written, for guidance.

This may sound rather abstract, but the exhibition will, we hope, demonstrate how these two modes of invention work in visual practice.

Under the overall title In the Beginning, Pamela Brandt will show 17 paintings in tempera an oil on canvas, mounted on aluminium (her usual technique) and 26 drawings in various techniques (pencil, colour pencil) on paper (all 2021). All of these also have individual titles. She will also execute the wall painting Cogwheels (2021), conceived specially for this exhibition.

Pamela Brandt, Varats språk/Olemisen kieli/Language of Being, 2021. Tempera and oil on canvas mounted on aluminium, 140 × 187 cm

Here are some of her thoughts on the painting titled Language of Being, as recently told to the exhibition’s curator:

Pamela Brandt: It’s important that this is an edge piece of the puzzle. And this edge piece repeats a medieval iconographic thing, namely the hand coming out of the sky, to represent God. I’m sure you’ve seen it many times.

Anders Kreuger: Yes. But what might that formula be?

Pamela Brandt: It’s just a way to denote the ‘language of being’, which is the language of mathematics, the language of cosmos.

Anders Kreuger: But is it a particular formula, or what?

Pamela Brandt: No, it can stand in for anything. The root of minus one is a very exciting and important irrational number. Not much can be constructed without this ‘unit imaginary number’ (i).

Anders Kreuger: How come there’s a little blue light shining under that white part?

Pamela Brandt: Behind the edge piece is the old association to the rainbow, which is hope, what Noah sees. And then we have the white part of the puzzle piece, behind the hand, which is another kind of light. Prismatic light, which we can see, and the other kind of light, which we can no longer see, but which has existed and which, according to old Jewish creation myths, was kept hidden in jugs. The original light.

Anders Kreuger: But then my idea of the white part of the puzzle piece as a baptismal fount wasn’t entirely wrong?

Pamela Brandt: No, that’s one of the interpretations. Anyway it’s light, and the little blue shine is simply the beams from that light.

Anders Kreuger: Which is in the jug?

Pamela Brandt: Which is in the jug, or in the jug of the puzzle piece, which at the same time is an edge piece. That is, the edge piece that builds the puzzle, so that it becomes a world.

As a complement to Brandt’s works, Georg Grotenfelt’s new film Pamela Brandt in Her Studio (2021, 16′) will be continuously screened in the exhibition. Produced by Nostalgia Film/Georg Grotenfelt. Music by Robin Brandt.

Rodrigo Hernández will show two new pieces (the term, with its modernist associations, is purposely chosen) that are both sculptures and paintings. The materials are cardboard, papier-mâché and oil paint and the titles are Petit-Musc 2 (a decoratively curled shape that snakes through the gallery space, suspended from the ceiling) and Petit-Musc 3 (two interconnected rectangles inscribing a sign-like human profile).

Installation view from Rodrigo Hernández’s exhibition ‘Petit-Musc’ with ‘Petit-Musc 2’ and ‘Petit-Musc 3’, cardboard, papier-mâché and oil paint, both 2021. Photo: Jussi Tiainen

Rodrigo Hernández, Petit-Musc 3, 2021. Cardboard, papier-mâché and oil paint, 90 × 20 × 10 cm. Photo: Jussi Tiainen

These derive from an earlier work by Hernández, a black paper and cardboard piece somewhat reminiscent of a bat’s wing and channelling an almost-animal sense of ‘puzzledness’, of being lost in a city, or to a city. The titles are an obscure reference to a scent originally harvested from the male musk deer, and also to the Rue du Petit-Musc in the medieval city centre of Paris (although its name may just be a corruption of petit muce, ‘little retreat’). Here is an extract from a short text by Hernández, articulating meanings that are embodied but adrift, tangible but floating:

I enter looking for signals of this being the same place. And yes, the signals are there but somehow they signal nothing. Can this be the same place and be gone at he same time? I want to ask someone something, but what to ask? Whom? Who can be friendly to this (shamefully) vague puzzledness? Do I want to stretch so far and reach for words now? See eye to eye with another human? I go out again and stare at my hands first, for no clear reason, then at my lonely self reflected in a big window. (I set myself in motion again, towards you?) A little insect must feel like this when it walks into a leaf, and that leaf is lifted by a human and placed inside a fountain.

The articulation of the exhibition space is especially important to Hernández, because the boundaries between his individual pieces and their overall presentation are, they too, both tangible and floating. At Kohta one of the walls of his display will be covered in cellophane, as a foil for a solitary drawing, Single Figure, from the series A Sense of Possibility (2014). The only full-figure image of a human in this exhibition, it appears to ‘connect the dots’ of the various visual narratives.

Pamela Brandt: I begynnelsen/Alussa/In the Beginning
Rodrigo Hernández: Petit-Musc

Tandemnäyttelyt ovat kuuluneet Kohtan tavaramerkkeihin sen koko neljävuotisen historian ajan. Kokeellisessa hengessä ja eri asteittain olemme jakaneet tilaa, tilaa ja aikaa, tai tilaa, aikaa ja konseptiakin kahden taiteilijan kesken, mutta tavallisesti he ovat ripustaneet samanaikaiset näyttelyt omilla otsikoillaan, ja jakaneet ainoastaan jonkin löyhän konseptuaalisen yhteyden.

Taidehallin tuleva näyttely esittelee uusia töitä Pamela Brandtilta (Suomi, 1950) ja Rodrigo Hernándezilta (Meksiko/Portugali, 1983). Ensi katsomalta he muodostavat eriparisen kaksikon. Brandt on omaperäinen maalari, jonka töitä on nähty vain harvoin Helsingin ulkopuolella, kun taas Hernández luotaa maalauksen ja kuvanveiston alati liikkeessä olevia yhtymäkohtia, ja on kerännyt tasaiseen tahtiin kansainvälistä huomiota.

Taiteilijat saavat myös innoituksensa tyystin erilaisista kuvallisista ja älyllisistä perinteistä. Brandt kertoo maalaustensa ja piirustustensa ammentavan kosmologiasta, pelien mataforisesta tulkintamahdollisuudesta  ja juutalaisesta mystiikasta, kun taas Hernándezin säteilevät polykromaattiset teokset ilmentävät esikoloniaalisen Amerikan ja viime vuosisadan avantgarden esteettisiä ihanteita.

Brandt haastaa modernismin ajatukset siitä, mitä maalauksessa voi tai ei voi tehdä, ottamalla uusiokäyttöön 1800-luvun “ajatusrunouden”. Hän ketjuttaa maalattuja ja piirrettyjä kuvia enemmän tai vähemmän lineaarisiksi narratiiveiksi, jotka resonoivat representaation rajoituksista. (Hänen töissään ei esimerkiksi ikinä esiinny ihmiskasvoja.)

Hernández ruotii modermismin tähteitä. Hän näkee sen esteettiset ihanteet älykkäinä, mutta tuhoon tuomittuina, varsinkin siinä missä se uhosi edustavansa – kuten Meksikossa – täydellistä ja edistyksellistä kansainvälisyyden ja alkuperäiskansojen kulttuurin synteesiä. Hänen taidettaan voi lukea toistaiseksi vajavaisesti määritellyn “demodernisaation” käsitteen valossa (joka kuuluu “dekolonisaation” käänteisiin). Kuinka modernin kehittäminen pois tavoittelemisen arvoisten tulevaisuuksien tieltä on toteutettavissa?

Kuitenkin, kun Brandtin ja Hernándezin praktiikat asettaa rinnakkain, ne limittyvät. Vaikkei kumpikaan tyystin karta viitteitä muihin taiteilijoihin, ovat molempien työn keskiössä “perustavanlaatuiset taiteelliset operaatiot”. He ilmaisevat ennen ilmaisematonta ja luovat uusia kuvia, takovat näkyväisen uusia kasvoja. Ja koska he liikkuvat usein kartoittamattomilla vesillä, käyttävät molemmat oppainaan sanoja, puhuttuja tai kirjoitettuja.

Saattaa kuulostaa abstraktilta, mutta käsillä olevan näyttelyn on määrä havainnollistaa näitä kahta luomisen tapaa kuvataiteen alueella. Pamela Brandt esittelee 17 tempera- ja öljymaalausta alumiinille viritetylle kankaalle (taiteilijalle ominainen tekniikka) ja 26 eri tekniikoin (lyijykynä, liituväri) paperille toteutettua piirustusta (kaikki vuodelta 2021) yläotsikolla Alussa. Jokaisella teoksella on myös oma erillinen nimensä. Taiteilija toteuttaa erityisesti tätä näyttelyä varten myös seinämaalauksen Hammasrattaat (2021).

Brandt jakoi hiljattain näyttelyn kuraattorille ajatuksiaan teoksesta Olemisen kieli:

Pamela Brandt: Tärkeää on, että tämä on palapelin reunapala. Ja reunapala toistaa keskiaikaisen ikonografisen motiivin, nimittäin taivaista kurkottavan käden, joka representoi Jumalaa. Olet varmasti nähnyt sen monta kertaa.

Anders Kreuger: Kyllä. Mutta mikä tuo kaava mahtaa olla?

PB: Se on vain tapa merkitä “olemisen kieltä”, joka on matematiikan kieli, kosmoksen kieli.

AK: Mutta onko se siis jokin aivan tietty matemaattinen lauseke?

PB: Ei, sen paikalla voisi olla muutakin. Miinus yhden neliöjuuri on innostava ja tärkeä irrationaaliluku. Paljoakaan ei voi rakentaa ilman tuota “imaginaariyksikköä” (i).

AK: Entä miksi tuon valkean alueen alta paistaa pieni sininen valo?

PB: Meillä on sateenkaaren vanha assosiaatio, eli toivo, se mitä Nooa näkee. Ja sitten meillä on palapelinpalan käden takainen valkea osa, joka on toisenlaista valoa. Prismaattista valoa, jonka voimme havaita, ja toisenlaista valoa, jota emme enää osaa nähdä, mutta joka on ollut olemassa ja jota pidettiin vanhojen juutalaisten luomismyyttien mukaan ruukuissa säilössä. Se on alkuperäinen valo.

AK: Minun ajatukseni palasen valkeasta osasta kastemaljana ei siis ollut täysin hakoteillä?

PB: Ei, se on yksi ruukkujen tulkinnoista. Se on joka tapauksessa valoa, ja sininen kiilto on yksinkertaisesti tuon valon säteitä.

AK: Valon joka on ruukussa?

PB: Joka on ruukussa, tai palapelin palasen ruukussa, joka on samalla reunapala. Reunapala, joka täydentää palapelin kokonaiseksi maailmaksi.

Brandtin teosten lisäksi näyttelyssä pyörii Georg Grotenfeltin uusi elokuva Pamela Brandt ateljeessaan (2021, 16’) Tuotanto Nostalgia Film/Georg Grotenfelt, Musiikki Robin Brandt.

Rodrigo Hernández tuo näytteille kaksi uutta teosta, jotka ovat samanaikaisesti sekä veistoksia että maalauksia. Ne on tehty pahvista, paperimassasta sekä öljymaalista, ja niiden otsikot ovat Petit-Musc 2 (koristeellisen kaartuva muoto joka kiemurtelee katosta ripustettuna läpi galleriatilan) ja Petit-Musc 3 (kaksi toisiaan koskettavaa suorakulmiota, jotka piirtävät merkinomaisen ihmisprofiilin).

Nämä ovat jatkoa Hernándezin aiemmalle teokselle, lepakon siipeä muistuttaneelle mustalle paperi- ja pahvityölle, joka kanavoi kaupunkiin eksymisen tai hukkumisen aiheuttamaa miltei primitiivistä  hämmennystilaa. Teosten otsikot tekevät viittauksen toisaalta myskihirvistä alunperin kerättyyn tuoksuun, toisaalta keskiajan Pariisissa sijainneeseen Rue du Petit-Musc -katuun (vaikka sen merkitys onkin saattanut olla petit muce, “pieni turvapaikka”). Seuraava katkelma Hernándezin omasta kirjoituksesta luotaa ajatusta ankkuroimattomista, kiinteistä, silti kelluvista merkityksistä:

Käyn sisään etsien merkkejä siitä, että kyseessä on sama paikka. Ja kyllä, merkkejä on, mutta jostain syystä ne eivät merkitse mitään. Voiko tämä olla sama paikka ja samalla ei? Haluan kysyä jotakin joltakulta, mutta mitä kysyä? Ja keneltä? Kuka suhtautuisi ymmärtäväisesti (häpeälliseen) hämmennykseeni? Uskallanko mennä niin pitkälle, hamuta sanoja? Katsoa toista ihmistä silmästä silmään? Poistun paikalta ja katson ensin käsiäni, ilman selkeää syytä, ja sitten yksinäistä heijastustani ikkunalasissa. (Lähden jälleen liikkeelle, sinuako kohti?) Pienestä hyönteisestä, joka kiipeää lehdelle, jonka ihminen samassa nostaa ja asettaa suihkulähteeseen ajelehtimaan, täytyy tuntua juuri tältä.

Näyttelytilan artikulaatio on Hernándezille erityisen tärkeä kysymys, sillä hänen yksittäisten teostensa ja niiden kokonaisasetelman rajat ovat niin ikään kiinteät mutta kelluvat. Yksi taidehallin seinistä on kääritty sellofaaniin piirustuksen Yksinäinen hahmo sarjasta Mahdollisuuden tuntu (2014) peitoksi. Näyttelyn ainoalla ihmishahmollaan se vaikuttaa asettuvan moninaisten visuaalisten narratiivien leikkauspisteeksi.

Pamela Brandt: I begynnelsen/Alussa/In the Beginning
Rodrigo Hernández: Petit-Musc

Duoutställningen har kommit att bli kännetecknande för konsthallen Kohta sedan invigningen för fyra år sedan. Vi experimenterar med olika grader av samordning – tid, tid och rum, tid och rum och koncept – men vanligtvis handlar det om två samtidiga utställningar med olika titlar och vissa konceptuella beröringspunkter.

Vår nästa utställning bjuder på nya verk av Pamela Brandt (Finland, 1950) och Rodrigo Hernández (Mexiko/Portugal, 1983). Vid första påseende kan de verka som ett udda par. Brandt, den egensinniga målaren vars verk sällan visats utanför Helsingfors, och Hernández, som söker sig fram längs de ständigt skiftande skärningspunkterna mellan skulptur och måleri och vars internationella stjärna är i stadigt stigande.

De två konstnärerna hämtar också inspiration ur olika tanke- och bildtraditioner. I samtal om sina målningar och teckningar återkommer Brandt ofta till kosmologi, metaforiska tolkningsmöjligheter hos spel och judisk mystik, medan Hernández’ skimrande polykroma arbeten tycks förkroppsliga en estetik med rötterna i såväl det förkoloniala Amerika som 1900-talets globala avantgarde.

Brandt utmanar modernistiska idéer om vad måleriet får och inte får göra genom att återuppliva 1800-talets ”tankediktning”. Hon ordnar målade och tecknade bilder till mer eller mindre linjära berättelser med efterklanger av urgamla bildförbud. (Mänskliga ansikten förekommer till exempel aldrig hos henne.)

Hernández rotar bland resterna efter modernismen, som för honom var ett intelligent men dödsdömt försök till förbättring, särskilt när den, som i Mexiko, gärna framställde sig själv som en ”perfekt progressiv syntes” av det internationella och det ursprungligt inhemska. Hans konst kan läsas genom det än så länge nödtorftigt definierade begreppet ”avmodernisering” (en vidareutveckling av ett annat begrepp, ”avkolonisering”). Hur kan vi ”avutveckla” det moderna till förmån för de lysande framtider vi ännu kan vilja uppnå?

Ändå berör Brandts och Hernández’ konstnärskap varandra. Fastän ingen av dem helt avstår från hänvisningar till andras verk är de båda upptagna av vad som kunde kallas ”konstnärliga basfunktioner”. De artikulerar sådant som tidigare varit oartikulerat och de skapar en ny bild, nya ansikten för bilden. Och eftersom de ofta seglar i okända vatten tar de också ord och text till hjälp för att hitta rätt.

Allt detta kan låta tämligen abstrakt, men utställningen kommer, hoppas vi, att visa hur båda dessa konstnärers uppfinningsrikedom fungerar bildmässigt, i praktiken.

Under den övergripande titeln I begynnelsen ställer Pamela Brandt ut 17 målningar i tempera och olja på duk, uppspända på aluminiumskivor (hennes vanliga teknik) och 26 teckningar i olika tekniker (blyerts, färgpennor) på papper (alla 2021). Alla dessa har även individuella titlar. Hon kommer också att utföra väggmålningen Kugghjul (2021) särskilt för utställningen.

Här är några av hennes tankar kring målningen Language of Being, hämtade ur ett samtal med utställningens kurator härförleden:

Pamela Brandt: Det är väldigt viktigt att det är kantbiten på pusslet. Och den här kantbiten upprepar en medeltida ikonografisk grej, det vill säga handen som sticker ned från himlen och representerar Gud. Du har säkert sett den flera gånger.

Anders Kreuger: Ja. Och vad är nu den här formeln, som finns där?

Pamela Brandt: Det är helt enkelt bara ett sätt att ange the language of being, det vill säga matematikens språk, som ju är kosmos’ språk.

Anders Kreuger: Men är det en särskild formel, eller?

Pamela Brandt: Nej, den kan stå för vad som helst. Roten ur minus ett är ett väldigt spännande och viktigt irrationellt tal. Inte mycket kan konstrueras utan detta imaginära tal, i.

Anders Kreuger: Hur kommer det sig att det finns ett litet blått sken under den vita delen där?

Pamela Brandt: Bakom kantbiten är den gamla associationen till regnbågen, som är hoppet, det Noak ser. Och sedan är det här vita i pusselbiten bakom handen ett annat sorts ljus. Det prismatiska ljuset, det som vi ser, och sedan det andra ljuset, som vi inte längre ser, men som också har funnits och som enligt gamla judiska skapelseberättelser gömdes i krukor. Det ursprungliga ljuset.

Anders Kreuger: Men då är ju inte min idé helt fel, om det vita i pusselbiten som en dopfunt?

Pamela Brandt: Nej, man kan tolka det så. Hursomhelst är det ett ljus, och de lilla blå antydningen är helt enkelt strålarna från det ljuset.

Anders Kreuger: Som ligger i krukan?

Pamela Brandt: Som ligger i krukan, eller ligger i pusselbitens kruka, som samtidigt är en kantbit. Det vill säga den kantbit som bygger upp pusslet, så att det blir en värld.

Som ett komplement till Brandts verk kommer Georg Grotenfelts nya film Pamela Brandt i sin ateljé (2021, 16′) att visas kontinuerligt i utställningen. Den är producerad av Nostalgia Film/Georg Grotenfelt och musiken är av Robin Brandt.

Rodrigo Hernández ställer ut två nya verk som samtidigt är skulpturer och målningar (båda 2021). Materialen är kartong, papier maché och oljefärg och titlarna är Petit-Musc 2 (en dekorativ krumelur som åmar sig genom utställningsrummet, där den hänger från taket) och Petit-Musc 3 (två rektanglar som hakar i varandra och omfattar en teckenliknande mänsklig profil).

Dessa går tillbaka på ett tidigare verk an Hernández, gjort av svart papper och kartong och påminnande om en fladdermusvinge. Det förmedlade en närmast djurisk känsla av vilsenhet, att ha förlorat sig i en stad, åt en stad. Titlarna är en obskyr referens till det luktämne som ursprungligen framställdes ur körtlar från en myskhjorthannes testiklar, och också till Rue du Petit-Musc i Paris’ medeltida stadskärna (fastän dess namn troligen är en förvrängning av petit musc, ”lilla tillflykten”). Här är ett utdrag ur en kort text av Hernández som artikulerar kroppsnära betydelser på drift, både påtagliga och svävande:

Jag går in och ser mig om efter tecken på att detta är samma plats. Och visst, tecknen är där men de tycks inte beteckna någonting. Kan det vara samma plats och samtidigt en frånvaro? Jag vill fråga någon någonting, men vad ska jag fråga? Vem? Vem kan visa vänlighet inför denna (skamligt) vaga förbryllelse? Vill jag sträcka mig så lång och leta efter ord nu? Se en annan människa i ögonen? Jag går ut igen och stirrar på mina händer först, utan tydlig anledning, och sedan på mitt ensamma jag återspeglat i ett stort fönster. (Jag satte mig i rörelse igen, mot dig?) En liten insekt känner sig säkert så här när den vandrar upp på ett blad och en mänsklig hand tar upp bladet och sätter ned det i en fontän.

Att artikulera utställningsrummet är särskilt viktigt för Hernández, eftersom gränserna mellan de individuella verken och helheten också är både påtagliga och svävande. I Kohta kommer en av väggarna i hans utrymme att kläs med cellofan som bakgrund för en ensam teckning, Single Figure, från serien A Sense of Possibility (2014). Det är utställningens enda människa i helfigur, och som sådan tycks den ”sammanfoga punkterna” i de andra bildberättelserna.